Schizofreni och arbete

Ja, det kan det. Jag har för mig att cirka 35 % brukar kunna jobba om man får den typen av arbetsrehabilitering. Om man arbetstränar innan jobbet, så är chansen att få jobb cirka 17 %.

oki!
tack,Admin, för upplysningen.
kanske ska ta det med ett personligt ombud.har ansökt om det nu.

dom kanske kan hjälpa mig med sådana saker.dom vet ju mycket.

tanne skrev: kul att höra så många klarar att arbeta med sin sjukdom,önskar jag kunde det med,men jag har svårt med inlärning på många områden

Många har problem med kognitiva funktioner t.ex minne, uppmärksamhet, vilket kan försvåra arbete. Man har börjat med kognitiv rehabilitering, där man får träna minne och uppmärksamhet. Stefan är med i en undersökning, där man får kognitiv rehabilitering. Kanske fler kan jobba om alla får denna typ av rehabilitering.

Balder skrev: Jag återkommer till mitt favoritämne. Vad tycker ni om arbetslivet?

Jag anser att vi inte skall isolera oss från resten av mänskligheten. Vi skall involvera oss i föreningsliv och arbetsliv minst precis lika mycket som andra.

Jag har alltid varit aktiv utom när jag var som sjukast. Men när vi har medicin måste vi ta chansen och försöka göra oss kända på arbetsmarknaden.

Jag har börjat mitt nya jobb och anser att detta är det bästa som hänt mig. Jag kände mig ensam på dagarna när alla andra jobbade förut. Nu är jag en del av en större gemenskap. Hur känns det för dig?

Jag arbetar heltid och det går bra... men jag arbetar med omväxlande, roliga arbetsuppgifter... och jag har fin gemenskap med arbetskamraterna...

Jag tror att det finns något som var och en kan göra... om inte på heltid så några timmar om dagen eller i veckan... vi har alla gåvor nedlagda i oss som vi kan utveckla och som är viktiga för andra människor att få del av...

"Många har problem med kognitiva funktioner t.ex minne, uppmärksamhet, vilket kan försvåra arbete"

Det är ungefär största problemet när jag arbetar. (Har iof aldrig arbetat, men haft praktik på halvtid för att få klart min utbildning & jag lyckades!!) Många gånger handlar de lite om vilken arbetsplats de är/vem man jobbar med. Men de är högst irriterande att känna sig som en dement ouppmärksam flummapa när man jobbar, när man vill ge 110% men inte kan.

De var meningen att jag skulle få jobba 50% + aktivitetsersättning. Men jag råkade visst skrämma bort min psykolog så hon har inte hört av sig på flera månader. Så nu går jag bara hemma & lever på gamla besparingar. Jäkligt fult gjort utav henne om jag får säga min mening, för hon lovade att höra av sig med en ny tid till mig hos arbetsterapeuten + en tid med henne som jag & min rumskompis skulle komma på. Nu känner jag mig bara bortknuffad. (Hon hatade mig för jag var less på att psykiatrin kastat mig hit och dit utan att göra nått alls annat än erbjuda medicin som jag vägrar, och jag säger som jag tycker..men vad ger henne rätt att sluta höra av sig??) Men jag har en helt underbar pojkvän som hjälper mig, han håller om mig när jag inte kan sova & ser saker, lyssnar på allt jag har att säga, eller blir jag "frånkopplad" så försöker han få mig tillbaka, osv. Utan han skulle de inte gå.

Ursäkta. jag kände att jag behövde skriva av mig lite. För jag är så förb*nn*t less på psykiatrin..förtroendet för dem är borta..

Gäst,

Jag är säker på att psykologen har glömt bort att kalla dig till ett återbesök. Det händer ibland att man glöms bort och det är nog ingen tanke bakom utan det bara händer ibland. Ring upp och fråga varför du inte blivit kallad och berätta att du behöver sjukskrivning för din försörjning. Ibland när man får sådana här problem kan det vara bra att ha ett personlig ombud. Kommunerna kan erbjuda ett personligt ombud gratis och de kan hjälpa till att fixa vård, jobb, studier mm