Obeskrivliga känslor

Nu har jag kommit hem.

Jag trodde det skulle vara en säker plats att vara på, men det är det inte... Hur lätt som helst att smuggla in saker. Skar mig där igår, nästa dag blev jag utskriven. Känns lika bra det, här hemma har jag i alla fall obegränsad tillgång till allt möjligt, som min katt eller en dator. Blir bara så jävla sur, det är ju som någon slags förvaring! Och egentligen inte ens det, då man faktiskt kan skada sig eller ta livet av sig där inne.

Fy fan. Nu sitter jag här hemma och trycker i mig Lergigan när det är som värst. Detta är inte ett liv. Det är bara en väg till döden. Försten dit vinner!

saari. usch det gör ont i hjärtat att läsa dina ord. hoppas det blir bättre snart. men ge inte upp. saker vänder faktiskt. svårt att tro när man mår som sämst, jag vet. men på samma sätt är det svårt att när man mår bra igen förstå hur saker kunde kännas sådär hopplöst. om du kämpar på kommer det vara värt det förr eller senare. det kommer solsken också.

tänker på dig

Vad jobbigt du har det.... synd att du inte fick nån hjälp på avdelningen... visst är det så att man kan skada sig själv överallt... man måste hitta något sätt att stå ut med ångesten som inte är självdestruktivt...

Jag skar och brände mig som ung för min ångest var så stark och jag hade röster som uppmanade mig att skada mig själv... men numera har jag god hjälp av medicin och står ut med den ångest som ändå dyker upp ibland... jag tycker att motion hjälper en del... och ett varmt bad... en kopp te... en varm filt... det är bättre än att skada sig själv...

Hjälper det dig när du skriver här på Viska? Kanske du kan skriva av dig när det är som värst... bara låta alla destruktiva känslor få komma ut i texten... skriva dikter kanske... brukar det hjälpa dig?

För mig var det nödvändigt att ta antipsykostisk medicin för att få bort rösterna, paranoian och den psykotiska ångesten... har du prövat det? Hur fungerar det för dig?

Var snäll mot dig och sköt om dig väl!!!

Hej

Vad tråkigt att du mår dåligt.
Hoppas att du kan hitta någon som kan ta dig på allvar och lyssna på dig. Det verkar ju inte som de gjorde det på avdelningen.

Kan du fortfarande inte prata med din psykolog?
Det finns ju olika nummer man kan ringa när man mår dåligt, kanske ska du försöka med det. Kan ju vara skönt att prata med någon man inte känner.

Hoppas att du hittar ett sätt att må bättre.

Jag tror det finns hopp för alla.

Om man bara ger det lite tid....

Tack så väldigt mycket för era ord, det värmer verkligen!

Jag är nu utskriven och har fått en hyfsad balans på medicineringen och mitt humör. Känner mig hoppfull, till och med! När man strävar emot och inte är ärlig med personalen, som jag var under min första vecka där, så får man nästan skylla sig själv... Men å andra sidan så borde de verkligen ha bättre koll. Men när jag började samarbeta så gick allting så mycket smidigare och jag började må bättre.

Det har verkligen hjälpt en hel del att få skriva här. Jag försöker att skriva av mig allting, oftast i min anteckningsbok men även här där man får respons från er, det betyder mycket. Har fått med mig en hög DBT-papper som jag ska gå igenom och har en lite mer intensiv kontakt med min psykolog. Känns som om jag ändå har ett skyddsnät, även om jag skulle falla igen (vilket jag räknar med att jag gör, man måste ju vara realistisk). Jag ska nog komma ur den här jobbiga perioden, era tips är guld värda.