Hej
Jag har just nu väldigt mycket ångest. De senaste dagarna har jag känt mig apatisk och illamående (mer än vad bara värmen ger) och väldigt orolig. I går kväll fick jag en rejäl ångestattack, det kändes som jag inte stod ut. Då får jag tankar på att jag inte orkar mitt liv och att allt är meningslöst och att jag inte vill drabbas av detta. Det känns ju så orättvist som en förbannelse, att allt ska raseras så fort man byggt upp det.
Jag pratade med min mamma i går, men jag tyckte inte hon förstod. Hon tror att jag bara känner mig lite ensam och att jag behöver umgås mer med andra. Hon förstår inte att det inte hjälper från en sådan fruktansvärd ångest. Jag umgås ganska mycket med andra och det tar stor energi att ha ett socialt nät. Jag känner det som om jag inte orkar träffa andra. Jag vet inte heller vad jag ska göra med mina dagar. Under våren deltog jag i ett självhjälpsprogram som tag mycket av min tid. Nu har jag inte så mycket fasta tider, det är mycket upp till mig själv.
Jag vet inte vad jag ska göra när jag känner så här. I dag har jag försökt att sova bort ångesten, men det gick inte så bra. Sedan har jag varit aktiv, men nu på kvällen kommer ångesten.
Det är förjävligt helt enkelt att man ska behöva må så här pissigt. Ingen är förtjänar det!
Jag vet inte vart jag ska ta vägen när ångesten är stark.
Jag oroar mig så mycket för framtiden. Jag är rädd för att jag inte ska orka leva....
Men jag försöker att inte tänka så.
Undra varför man drabbas av sådant här? I bland känner jag mig som en livsoduglig människa som bör sållas bort genom det naturliga urvalet. Att jag bara haft otur att födas till en svag individ.
Detta är mycket dystert.
