Ångest

Du kan inte prata med din psykolog om du kan behandla din ångest med kognitiv beteendeterapi för det hjälper. Det finns ju också ångestdämpande mediciner som man kan ta när ångesten är särskilt besvärlig. Det finns några här som har det och som verkar bli hjälpta av det.

Det finns råd här på sajten hur man kan motverka ångest bl.a om man berättar om sin ångest för någon annan så kan den lindras. Är man helt ensam kan man skriva ner det som gör en ångestfylld på ett papper.
www.viska.se/index.php/nyheter/1 ... rka-angest

Känner igen mig!! Och när man (iaf JAG) är mitt uppe i det så kan jag liksom inte ta mig för allt det där jag vet jag borde göra för att det ska lätta......alla goda råd och förutsatser är som bortblåsta!! Min lösning blir oftast Sobril, sova och/eller ligga och glo på TV.

Hoppas det ska vända snart!!

Det låter som att du är medveten om varifrån ångesten kommer, t ex att du funderar över en kärleksrelation och hur det kunde vara att leva tillsammans. Om ni tycker tillräckligt mycket om varandra, varför inte ta ett steg i taget och prata om det tillsammans. Låta allting ta sin tid och lära känna varandra....??? Hoppas att du kan försöka njuta av stunderna tillsammans och inte grubbla för mycket efteråt. Var rädd om dig och ge bara så mycket av dig själv som du själv vill ge. Prata är bra. Att lyssna på musik kan också lindra ångestkänslor. Var försiktig med lugnande tabletter, benzo är rena knarket.

/Sofie

Hejsan
De senaste dagarna har det känts lite lugnare. Vet inte varför, men delvis är det nog för att jag lugnat ned mig lite och inte har så stora krav på mig. Och då fungerar det ju som alltid att man egentligen får mer gjort, det är ju en konstig mekanism det där.
Jag inser att jag måste ta det lugnt med mig själv och att det tar mycket på krafterna när det är så varmt som det har varit.
I dag har jag varit och hjälpt till på en dagcentral för äldre, det var mycket givande.
Jag passar också två katter som mina kompisar har denna vecka och det känns bra att kunna göra något för andra.
Jag vet att jag har medicin att ta till om det känns outhärdligt, jag kan ta Theralén då, den är ju inte beroendeframkallande.
När det gäller rutiner så får jag göra så gott jag kan för att hålla dem, men jag ska nog inte klandra mig om det blir fel.
Men det är ju bra att ha något inplanerat varje dag så jag vet att jag ska iväg på något.
Fast mest är det nog att ta dagen som den kommer och när det är tufft bara ta en liten stund i taget.
Sen har jag tänkt på att jag kan ringa mobila teamet också, eller i värsta fall akuten.
Tack för ert stöd.

Sluta ha så mkt skuld o dåligt samvete, har du funderat på att bli laestadian? Kanske det är en för liberal lära?

Du är ju underbar, perfekt, ser du inte det, försöker o försöker o ser det lilla verkligen. Det skulle inte finnas menad ondska i världen om det bara fanns flisor.

Men det e inget kurr från katten, inget fräs i henne. Mjao?

När man mår riktigt dåligt e det ok om det blir sådär, men när det går ner till det e det horribelt, nästan värre än o va deppad ju.

Tack Undrande, dina ord värmer mig.
Det är verkligen svårt att se sitt eget värde. Det är så väldigt lätt att man nedvärderar sig själv och undrar vad man har att ge andra över huvudtaget. I alla fall är det ofta så för mig. Men jag försöker tänka på hur mycket jag gör för andra och att det spelar roll även om inte andra alltid ger en beröm för det.
Det gäller väl att bli sin egen bästa vän, vad uttjatat.....
Men man kan ju börja med att inte vara sin egen värsta fiende i alla fall, som rackar ned på en och alltid ser alla misstag man gör.
I dag har jag haft väldigt jobbiga tankespiraler som snurrar runt, runt och aldrig tar slut. Jag tror att det började med något jag drömde i natt och sedan fortsatte stämningen hela dagen.
Jag har tänkt på min oro inför framtiden och en massa andra saker. Känner mig allmänt oinspirerad i dag.

En knäpp sak som hände i dag:
Jag satt på bussen, framför mig sitter en kvinna med utländskt utseende kanske 35 år. Hon vänder sig till mig, stirrar på mig och säger ganska agressivt "Jag är mycket snyggare än du"
Jag skrattar till och säger "jaha" det hela känns absurt
Hon vänder sig om igen "Du är jätteavundsjuk på mig"
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag skrattade till och tittade på henne och försökte se om hon var allvarlig eller ej. Det var hon, helt och hållet.
Skumt. Kändes som dolda kameran eller något.....

Detta spädde kanske på min känsla av overklighet som jag haft hela dagen, jag får lätt sådana känslor när jag får ångest. Jag antar att ni alla känner igen sådana känslor.

/ något förvirrad flisa