Tack för råden.
Jag ska försöka stå ut med min ångest. Jag har också papper och böcker liggandes någonstans med förslag till vad man kan göra när man har ångest. Det gäller bara att komma på att man har det och orka ta fram dem.
Det kan nog vara bra med en sysselsättning, i sommar ska jag vara en dag i veckan på ett äldreboende, till hösten får jag se vad jag orkar. Kan inte tänka så långt just nu.
Jag tror att ett av problemen jag har just nu är att jag vill vara så nyttig och göra så mycket. Jag vill förutom att klara hushållet och umgänget också vara kreativ och aktiv och sysselsatt. Helt uppenbarligen orkar jag inte detta. Jag får ta ned ribban tio steg och bara se i väldigt korta perspektiv just nu. Sätta målen lite lägre, men detta är svårt. Jag är en person som vill rusa på och jag är envis som tusan. Det är svårt att acceptera att jag inte kan, i alla fall inte just nu.
Jag tror också att jag fått ångest över den där killen som jag träffat. Svårt att förklara varför, men jag får jättemycket ångest av att tänka på att leva med någon, jag får också ångest av att tänka på att inte göra det. Visst låter det rubbat? Men jag kan inte förklara det riktigt. Jag har bara oerhört svårt att släppa någon nära, det väcker så mycket ångest och smärta.
Nog är det så att jag har en del förväntansångest, jag tänker ofta att "nu är det hemskt, men jag står ju uppenbarligen ut, men SEN......"
Detta har jag pratat mycket med min psykolog om under våren, ska försöka att minnas vad hon sagt.
Det krävs så mycket av en för att klara ett liv med denna skit.
Jag undrar mycket över vad man hade kunnat gjort annars, utan detta handikapp. Jag menar att egentligen så måste man ju ha oerhörda resurser som klarar detta och då skulle man ha kunnat gå riktigt, riktigt långt om man inte hållits tillbaka av sina svårigheter.....
Även detta dystra tankar....
