Visst, släng mer sinnesförändrande droger till ungdomarna. Snart får vi väl vår egen Columbine-massaker som kan tillskrivas det senaste modepreparatet. En av mördarna klagade själv på att medicinen gjort honom totalt likgiltlig och mordbenägen -- men detta är väl bara en "liten" sidoeffekt? :rolleyes:
Jo en sak till. Jag har verkligen en aning. Det är just därför jag flaggar upp för riskerna med att tro på ovan. Också jag har en hel del erfarenhet, dock utifrån ett patientperspektiv. Och kanhända vet jag mycket mer om ovan än vad du tror. Att jag är kritisk beror inte på att jag undervärderar behovet av tidig hjälp. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Men psykiatrer som skriver i egenintresse finner jag stor anledning att VARNA :twisted: för. Det är mycket riskabelt att vara en naiv patient.
/Sylviaplath
Men du har inte diagnosen schizofreni!
Det verkar mera som det är dina egna
konflikter med läkare som gör att du
reagerar som du gör.
Om du visste hur det är att sakta dras in i
schizofrenin.
Nu talar jag inte om att på grund av droger
drabbas av psykoser.
Det jag menar är att kunna få stöd och hjälp
innan psykosen bryter ut.
Prodromalfasen rör sig om många år. Fem år
tas som exempel i artikeln.
Under den tiden har man inte psykos.
I mitt fall rörde det sig om att sakta dra sig undan
kontakt med andra. Att stänga av känslorna och
därmed bli djupt deprimerad och efter det bli
euforisk innan psykosen bröt ut efter flera år av
diffusa symtom.
Johan Cullberg skriver i sin självbiografi om brodern
Erland Cullberg. Han fick ingen vård eller hjälp innan
psykosen bröt ut. Hans fall är ett skräckexempel, hur
det kunde gå till på 1950-talet.
Du menar att det är bättre att inte få någon behandling
alls, än den behandling som psykiatrin kan ge.
Att ha fått någon att tala med i tidigt skede hade varit till
mkt hjälp för mig. Men något sådant förekom knappast
på den tiden.
