Saken är väl den att jag inte vill fokusera på självskadorna och självmorden, utan på att det är en definitiv konsekvens av psykiatrins brister. Jag tänker inte hänga ut Johanna som person, utan jag vill berätta för världen att hon och många andra hade kunnat leva om de fick behandling i tid.
Många ligger inne på psyket i väntan på terapi och behandlingshem/center. Det är köer, köer som jag inte tänker acceptera eftersom psykisk sjukdom i allra högsta grad är dödlig. Det funkar inte, vi har inte råd att förlora fler människor på grund av en sådan bristfällighet!
Vad min läkare på psyket inte förstod var att varje ärr räknas. Varje sår och ärr är ett trauma i sig, man förstör kroppen bit för bit. Jag var helt förtvivlad när hon inte tog det på allvar så tillslut sa jag att jag önskar att hon visste hur det kändes att skära sig, få ett sår och ett ärr. Hon tog det som ett hot och jag förklarade att det inte var så, men att jag ändå önskar att hon visste. Jag hade blivit rädd om min kropp men kände inte att jag fick hjälp med att sluta.
Hur som helst, jag är arg och jag tänker inte låta någon slå dövörat till. Det här är allvar.
