Jag hade väldigt mycket komplex i tonåren, kände mig dum och ointelligent för att jag inte förstod det sociala spelet och tycktes inte fånga andra människors sätt att prata. Jag nickade och log väldigt mycket, försökte hänga med. Jag fick göra WAIS som 19-åring tror jag och fick bra resultat, så det kanske var det som gjorde att jag missade poänger osv när jag var social. Att jag helt enkelt tänker annorlunda i och med min IQ.
Jag har rätt mycket IQ-komplex i och med att jag alltid haft prestationsångest. Min IQ är över medel men det duger inte. Dessutom tror jag att jag tappat väldigt mycket genom sjukdom och mediciner.
... men jag är hellre en medkännande vän än ett mattesnille.
Först pratade jag mycket, sedan - när jag började skolan och man fick sitta still och lyssna så mycket, slutade jag prata...... sedan pratade jag ytterst lite tills jag hade gått ut min högskoleutbildning. Jag hängde liksom inte med i det sociala spelet när man pratade fort och mycket för jag fokuserade alltid på skolan. Energin och uppmärksamheten räckte liksom inte till båda. Under åren jag var sjuk började jag prata igen...... först med en liten bandspelare enbart i syfte att få igång pratandet. Det funkade om jag fick prata om mina egna intresseområden.... det som upptog mitt hjärta.......och så småningom började det flöda ganska bra. Nuförtiden pratar jag "ganska" mycket men jag är av naturen inte en jättepratig person tror jag.......... fast om jag får prata om sådant som intresserar mig går det bra. Nu är det ju mycket psykiatri och mående som är på tapeten då.....
