Har hört att man ofta blir personlighetsförändrad vid psykos. Hur förändras man, och varför?
När jag insjuknade i vad som verkar ha varit en lång psykos som 16-åring blev jag totalt förändrad.
Det började med att jag blev mycket mer religiös och fick sämre självförtroende. Förut var jag öppen och modig men nån gång jag vet inte när dog den sidan av mig. Däremot minns jag precis när jag började bli extrem med religionen. I oktober det året. En dag var jag på bibblan och läste en bok om under och att befrias från det onda och då "fattade jag allt". Jag tyckte mig inse att jag haft samröre med det ockulta som boken sa och jag bad en bön om att bli befriad. Då var det som om en strömbrytare slog om. Jag var "botad' från mitt dåliga mående. I själva verket blommade sjukdomen upp då...
Jag slutade med nästan allt jag brukat göra och blev tyst och avskärmad. Jag trodde att den Helige Anden befallde mig det och massa andra bisarra saker.
Detta har jag berättat förut.
Efter den sjukdomsepisoden blev jag aldrig som vanligt igen. Visst, många delar av mitt gamla jag kom sakta tillbaka, men inte alla. Jag är mer inåtvänd isolerad och osäker än innan sjukdomen vid 16 års ålder.
Är det så här det brukar gå till? Har ni blivit personlighetsförändrade? Hur?
I boken Surviving Schizophrenia står att själv personligheten inte förändras av schizofrenin, men andra förändringar uppträder dock som kognitiva symptom, negativa symptom och psykossymptom.
Ibland känns det friskt när sjuka, t ex personer med schizofreni, hittar stöd och tröst genom Gud. Ibland känns det bara heelt galet, när det genomsyrar..allt i ens vardag. Vad tänker ni om detta?
