social kompetens

Många med schizofreni har svårigheter i sociala situationer, så ditt problem är nog ganska vanligt. På en del kliniker ger man kurser i socialfärdighetsträning ,där man får lära sig att umgås med folk. Det brukar vara väldigt uppskattat av dem som gått kurserna, så det går att bättra på det sociala samspelet.

tack för era svar.
jag tror inte jag har narcissistka drag. jag är ödmjuk. jag gick i skolan i utlandet därför fick jag väl aldrig en definition om social kompetens. vet ej om jag har så många åsikter. kan säga vilken musik jag tycker om men inga politiska eller miljö frågor precis. när jag var manisk hade jag lätt o umgås med vem som helst nu är jag ''ner-dopad'' och känner mig inte engagerad med andra människor. medicin ändring är på väg. mycket av världen ljuger. jag funderar ofta om jag vill vara en del av den eller inte (inte själv-mord). men om man kämpar emot lär man inte vinna. det gjorde inte jag iallafall. vet inte om jag adresserade alla era repliker men så här känner jag mig väl. kunde förmodligen spekulera hur mycket som helst om det här ämnet.

Social kompetens kan vara "narren" som roar en hel krets eller hålla låda
men den viktigaste kompetensen är att kunna umgås på tu man hand!

Fjäska som ngn sa här har en negativ klang i det svenska språket och kan synonymt jämföras med omtanke, visserligen överdriven sådan.
Men vissa har ingen gräns hur väl man vill och den gränsen kanske man inte bör markera? för det är bättre med vänlighet än ovänlighet!

Och sen att man delar med sig av sina kunskaper är väl ett + i kanten?

Jag tror nog några missuppfattar vad narcisistiska drag är, det är kärlek till sig själv! Visst måste man tycka om sig själv, för att kunna älska andra? Maniker kan jag i vissa fall anse ha vissa narcisistiska drag.

Men det beror på hur man ironiserar med andra om deras kapacitans? Så ödmjukhet är ett + i kanten igen!

ja man var charmig då och lite stöddig också (i det maniska). kärlek till sig själv är knepigt.

mikaeld ovan,

Social kompetens kan också vara att man är tyst på rätt ställe, och låter den andre prata fritt ur hjärtat. Att inte lyssna, kan bero på fel tillvägångssätt hos den som vill få en att lyssna.

Så det är faktiskt en himla konst att balansera ett utbyte, respekt är otroligt viktigt :!:

Det är väldigt svårt det där med socialt samspel. Jag har nog lärt mig genom åren. Men det funkar ju bara när jag mår bra. Mår jag riktigt piss vill jag inte veta av någon och jag vill inte veta något om andra. Då är det som om jag stod utanför världen.
Många säger att jag är öppen och social, men jag känner ofta som jag bär på en mask. Jag har så väldigt svårt att visa mina känslor. Det är inte för att jag inte vill eller vågar egentligen utan det sitter fast, bergfast. Och så har det alltid varit, sen jag var mycket liten. Blir jag ledsen så säger jag inte det, jag låser in mig och gråter och hatar hela världen och allra mest mig själv och känner mig ensamast i världen. Blir jag arg vänder jag det också inåt. Det är ett stort problem för mig.
Just nu känner jag att jag håller på att tappa mig själv lite och kanske är på väg att må dåligt, men utåt är jag gladare än på mycket länge. Jag tror aldrig någon kan se på mig hur jag mår. Det är en fruktansvärd känsla och jag vet inte hur jag ska göra.
När jag väl säger att jag mår dåligt, då är det verklig kris, men det förstår inte alla. De finns de som skriker för minsta lilla och en del som manipulerar med flit.