Ja, jag hade en bättre formulering, jag fick improvisera mig fram tack vare glömska, men de facto är vi lika vassa vid ålderns höst som när vi var unga men tysta inombords?
Jag drömmer drömmar som jag har svårt att inse om dem verkligen är en del av den verklighet som jag inte kan leva efter, utan jag får leva i den brutala verklighet att ingenting är beständigt utan förändras hela tiden! Jag har fruktansvärt svår lokalsinne, hittar aldrig hem, om det nu beror på lögner vet jag inte! svårt som fan!
