Jag känner mig ensam trots att jag har sysselsättning och träffar folk. Träffar även två personer vissa lördagar. När jag är hemma blir det inte mycket gjort, jag sitter mest vid datorn eller spelar TV-spel, en hobby jag tagit upp igen.
En kvinna var intresserad av mig, men jag ej av henne. Jag ska inte vara taskig, men hon var inte i min smak, dessutom förståndshandikappad. Hon har visst sällskap nu, så det slutade ju bra för henne.
Jag har träffat på några kvinnor när jag har haft med psykiatrin att göra och i alla fall två av dem verkade inte så sjuka. Skulle inte orka med en riktigt sjuk kvinna. Jag fiick hålla den ena i handen när vi råkade på varandra sist, det är stort i min värld.
Jag är väl inte direkt ful, men ser heller inte bra ut, så det krävs annat för att locka till sig en partner. Problemet är att jag inget har att erbjuda. Vem skulle vilja ha en stormagad 50-åring utan intressen?
Vad gör man egentligen när man har en partner? Blir det skogspromenader, det tycks vara populärt? Sitter man brevid varandra och glor på TV? Jag hade mina romanser innan jag blev sjuk, men inte ens då blev det något långvarigt.
Drömmen vore en kvinna man kan prata både väder och djupare saker med. Var hittar man en sån, inte på krogen, va'? Jag kommer aldrig att bli medlem på en dejtingsida, jag vill inte betala för att hitta kärleken.
Hittar jag inte den (helt) rätta är jag hellre ensam. Fast visst vore det förträffligt att ha någon att älska. Jag vill ha mitt friska jag åter, då var man i alla fall på banan, nu sitter jag hemma och dagdrömmer. Var är Du?
. Uppskattar att läsa det du skriver, känner igen mig ofta. Hoppas du hittar en trevlig tjej!