ett litet dilemma

Sofia, jag tror ändå du ligger lite i farozonen för ätstörning, utifrån den känslan du beskriver. Att banta (även om det är motiverat för att man faktiskt är överviktig) kan ju utlösa ätstörningar ibland, och även om det är vanligt att uppleva att man direkt blir fetare så fort man stoppar mat i munnen så är det inte riktigt sunt.

Så det är nog bra om du är lite observant på såna tecken hos dej själv. Och kanske göra som PSR säger t ex, bara mäta exempelvis midjemåttet men undvika att försöka bedöma din tjockhet genom att stå och kolla framför spegeln...

Jag har lugnat ner mig lite med de där tankarna om att jag blir tjock om jag äter. Visst, jag äter inte så mycket, men det är bara tills jag har gått ner till 65. Och jag är snart där! Just nu väger jag 68 om jag inte har gått ner mer.

Tankegångarna att man känner sig fet fast man bliviit smalare är
en indikation på att en ätstörning kan vara på gång.

Jag är 186 cm och vägde förut 68-70 kg och kände mig fet
vilket gjorde at jag åt allt mindre och mindre.

Hade alltså en ätstörning, gick på ätstörningsmottagning för att få hjälp.

Är nu normalviktig, 85 kg.

Jag är medveten om att jag eventuellt har en ätstörning; jag har en längre tid haft ett stört förhållande till mat: antingen äter jag hur mycket som helst eller väldigt lite. Det har dock lugnat ner sig på sista tiden. Jag har förut hållit på och stuckit fingrarna i halsen, men det är det slut med sedan länge.
Jag tycker att jag på senare tid har fått ett mycket normalare förhållningssätt till mat, så jag tror att min eventuella ätstörning är vilande just nu. Dock vet jag inte hur jag skall kunna börja äta normalt igen när jag når min målvikt; innan bantningen överåt jag ständigt, och nu äter jag väldigt restriktivt, så mitt ätande varierar mellan olika extremer.