SKRATTANFALL

Måste bara tillägga att jag inte är tjock

Kan det inte vara ett friskhetstecken att se det
roliga i olika situationer.
"Ett gott skratt förlänger livet".
Det skakar om hela kroppen och är kanske
lika bra som elchocksbehandlingar.

Tror ni inte det kan vara så att man har lärt sig att det är "förbjudet" att känna sorg och att gråta framför andra. det finns lixom en social kod som säger att man ska vara som "alla andra" och då ska vi ju helst vara glada men ändå inte känna för mkt.

Jag kunde själv börja skratta helt omotiverat förut, men skrattet avlöstes nästan alltid men att jag började störtgråta. På den tiden tillät jag mig inte att visa mina känslor så öppet som jag gör nu. Jag kan tänka mig att det hade med saken att göra. Man känner så mkt men har lixom lärt sig att man inte riktigt får gråta. Även om ingen sagt det åt oss sitter det ofta där inne i huvet nånstans.

Eller vad tror ni?

Hej!
Jag känner igen detta att börja skratta när man egentligen inte är glad.
Det blir något slags överslag, när något är alltför outhärdligt hemskt så börjar jag skratta.
Jag tror faktiskt att detta är ett försvar för kroppen att helt enkelt överleva. För jag tror att det finns känslor som är så outhärdliga att man faktiskt skulle dö fysiskt av dem om man helt kände in dem.
Så jag tror att det är en överlevnadsstrategi. Men det blir ju helt omöjligt att uttrycka för sin omgivning vad man känner. Det känns som ett hån mot sig själv att inte kunna visa sin fruktansvärda sorg. Eller att kanske göra någon annan ledsen för att det verkar som man är road av andras elende.
Jag blir väldigt väldigt arg på mig själv när jag har skrattat fast jag egentligen varit ledsen.

Jag skrattade inte heller för att håna. jag hade ingen kontroll över det började skratta eller lé. särskilt då när främmande människor var i närheten.

Alltid när jag går till arbetsförmedlingen för att möta min arbetsförmedlare är jag stressad, rädd för att han ska ryta åt mig för att jag inte lyckats skaffa jobb. Ändå när jag närmar mig och står utanför hans kontor händer det att jag okontrollerat börjar le och flina. Finner det oerhört jobbigt för jag vet att han kommer att tro att jag är nonchalant och bara vill parasitera på bidrag. Han har uttryckt sig i de banorna.. Sist jag var utanför hans kontor gav jag mig själv örfilar, greppade tag i ansiktet för att försöka sluta le. När jag stod alldeles utanför och han hälsade på mig och jag tillbaka, fick jag hålla mig för att inte skratta. Som tur fick jag vänta ett litet tag utanför för han höll på med saker. Då lyckades jag lugna ner mig.