SKRATTANFALL

Hej.

Jag har haft problem i många år med skrattanfall.
Värst var det i början p.g.a. att jag egentligen var rädd och kände stor sorg, utan att kunna gråta; och att då känna ansiktet skratta känns ju som en skymf mot ens innersta.
Nu är mitt tillstånd för länge sedan diagnosticerat som schizofreni, så skratten är bara ett av många symptom som jag har tampats med länge. Hur som helst är jag idag glad att de väldigt sällan plågar mig då jag är i sällskap med andra, utan mer brakar lös i min "ensamhet" -- det var tidigt något jag kämpade med, att skapa en gräns mellan hemma och utanför hemmet, så att jag åtminstone utåt sett kunde "agera normalt". Men jag tror faktiskt att dessa skratt nu har antastat mig var eviga dag i drygt 12 års tid, och under denna period har jag endast kunnat gråta (som jag egentligen tror att jag skulle behöva göra) en kort stund, en enda gång. Skratten kommer oftast helt utan förvarning och utan min insikt om varför.
Eftersom detta är något som tär på en och gör det sociala livet komplicerat hoppas jag verkligen att du snart blir fri!
.?

Kristina skrev: Hej.

Jag har haft problem i många år med skrattanfall.
Värst var det i början p.g.a. att jag egentligen var rädd och kände stor sorg, utan att kunna gråta; och att då känna ansiktet skratta känns ju som en skymf mot ens innersta.
Nu är mitt tillstånd för länge sedan diagnosticerat som schizofreni, så skratten är bara ett av många symptom som jag har tampats med länge. Hur som helst är jag idag glad att de väldigt sällan plågar mig då jag är i sällskap med andra, utan mer brakar lös i min "ensamhet" -- det var tidigt något jag kämpade med, att skapa en gräns mellan hemma och utanför hemmet, så att jag åtminstone utåt sett kunde "agera normalt". Men jag tror faktiskt att dessa skratt nu har antastat mig var eviga dag i drygt 12 års tid, och under denna period har jag endast kunnat gråta (som jag egentligen tror att jag skulle behöva göra) en kort stund, en enda gång. Skratten kommer oftast helt utan förvarning och utan min insikt om varför.
Eftersom detta är något som tär på en och gör det sociala livet komplicerat hoppas jag verkligen att du snart blir fri!
.?

men hur ska ja kunna bli fri när ja inte vet vad som är felet

Jag kan få skrattanfall, höga, men det är ifall något roligt plötsligt dyker upp i tankarna. Ganska logiskt i ju för sig. Men jag har sett andra som plötsligt börjar skratta jättehögt mitt i tystnaden.

Jag vet att det inte är någon tröst, men vet vi någonsin "hur" om någonting som sker?
Man önskar svaret, pillret, vägen, vetskapen, sanningen... men jag tror vi oftast nöjer oss med illusionerna av dessa.
Ibland orkar man experimentera på ett eller annat vis, försöker ändra något i sitt tänkande eller beteende t.ex., och det kan verka hjälpa en en bit på väg, kanske långt.
Hur jag har kommit att må bättre har jag i sanning ingen aning om, men jag har kämpat mentalt och socialt bl.a. Och jag har inte lärt mig att hantera skratten; de har bara något bättre börjat rätta sig efter mig.
De började efter att min dåvarande psykolog en gång hade skrivit i journalen att jag "skrattat omotiverat" (läste jag senare), trots att jag i stort sett varje gång gråtit där. Fobi eller sanning, jag tyckte att han var en lögnare och efter kontakten med honom har nästan hela min tillvaro varit en lögn...

jag känner också igen mig i skrattande vid till synes omotiverade tillfällen. Som Moonlight skrev oftast av en tanke som dyker upp när jag är ute och går eller så. Måste se konstigt ut...
Men även i terapin när min psykolog försöker förklara något viktigt så kan jag ibland knappt hålla mig från att smälla upp ett brett och fånigt leende. Jag vet inte vad det beror på, kanske att jag fått nog av allvaret och helt enkelt inte pallar att ta in mer...

mvh
maskis

Hej!

Jag lider inte sååå mkt av detta. Men jag känner igen mig i det en del, jag är 17 år gammal, bor i en Svensson-familj och allt ska vara frid och fröjd.
Men jag själ här hemma, inte värdesaker, utan dricka, godis, bullar och så vidare och så vidare.. först brydde dem sig inte så mkt, men till slut blir man ju förbannad över en sån sak. Så, mina föräldrar blir arga på mig om jag nallar av dem, vilket är i mina ögon helt förståeligt.
Nu kommer vi till ämnet, efter att mina föräldrar börjat reagera så starkt på det, tex genom att skälla på mig osv, har jag börjat skratta när jag står där i skafferit och snor godis. Jag förstår inte varför, jag öppnar skåpet, tar en näve chips, stänger skrattandes skåpet och går därifrån, skrattandes. Det händer bara när jag är ensam.

Det händer också i situationer när jag får mig en utskällning av någon av mina föräldrar, då kan det hända att jag bara börjar gapflabba, rätt upp i ansiktet på dem.. .?

Det är inget jag lider specielt mkt av, ville bara säga det Så du kan känna att du absolut inte är ensam <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->