Jag förstår inte vad som händer med mig, ena sekunden kan jag helt släppa tankarna på att jag skulle bli schizofren, andra sekunden kommer dom tillbaka och då finns inte direkt något hopp om livet eftersom jag känner att jag kommer bli en av dom där som isåfall skulle behöva sitta 'inlåst' dygnet runt.
Jag har på senare tid börjat höra konstiga ljud allra helst när jag är väldigt orolig över att vara påväg att bli schizofren eller psykotisk, kan inte längre sova klokt pågrund av det heller, ljuden är inga egentligen speciella och alltid är det olika ljud jag kopplar att jag själv skulle höra, ser jag på film och en konstigt ljud kommer så spolar jag tillbaka och lyssnar så att det verkligen fanns där, och det gör det alltid men jag kan endå inte släppa oron,speciellt inte på natten när jag ska sova och ligger och tänker så känns det som om jag hör tankar som jag omedvetet tänker men kan avbryta dom när som helst, bara öppna ögonen och bli lite medveten så försvinner det, jag är förövrigt väldigt hypokondrisk och har varit i hela mitt liv.
Jag ser saker som jag inte tror mig sett förut, antagligen är det bara 'floaters' som jag tror det heter, små partiklar på ögonen eller något som följer med ögonens rörelser, jag har aldrig sett något uppenbart som jag verkligen vet är en hallucination men självklart oroar jag mig som tusan för dom där småsakerna också, det kan vara svarta småsmå prickar som rör sig snabbt i synfältet och försvinner på max 0.5 sek när man väl kollar på dom, eller såna små ljusa prickar som man brukar få när man blivit typ slagen i huvudet eller rest sig fort, någon sån i synfältet liksom.
Jag har läst mycket om andras insjuknanden och såfort ett passar in på mig så blir jag sjukt orolig och jag menar det verkligen. Jag började dra mig undan i gymnasiet(inte i själva skolan utan utanför), blev datorberoende och tappade enligt föräldrarna många vänner, kände inte sånt himla sug på att umgås, blev utredd hos vuxenpsyk och jag visade tecken på depression, torgskräck och social fobi, något jag nu vet stämmer eftersom jag fick extrem problematik med panikångest för 1 år sedan.
Under barndomen var jag extremt rädd för vissa saker, såfort inte föräldrarna kom hem den tid dom sagt att dom skulle komma så var jag tvungen att ringa och se så dom inte krockat med bilen, under en period så trodde jag att flygplan skulle bomba så jag gick ofta hem såfort jag kände mig 'jobbig' när ett flyg åkt förbi. Varför jag säger detta var för att jag läste här på sidan att någons problem började nästan likadant. "13års åldern var jag rädd för atombomben"
Jag är sjukt rädd och vet inte vad jag ska ta mig till...
Författare till inlägg
