Trolla skrev: I den psykosen jag berättade om, överst, trodde jag att jag var död. Och hade hamnat i något slags helvete. Bl a var jag oren och "inte värdig". Det var så magiskt alltsammans. Både helvetiskt och gudomligt samtidigt. Bl a satt en liten blåmes på taknocken på huset mitt emot, och jag stod i mitt köksfönster och tittade ut på den. Och då fick jag för mig att den blåmesen var Jesus, och jag förstod att bibelorden om den rike som stod på ena sidan klyftan och inte fick komma över till himmelriket var sanna, och verkliga. Om någon förstår vilken bibelvers jag syftar på i NT. Jag var alltså den som inte fick komma till Jesus. Trodde jag. Det var hemskt. Jag trodde jag var fördömd.
Jaja, det är tunga grejjer det här :rolleyes: :rolleyes:
Leve Abilify!? .? Och Haldolen??
/Trolla LG
PS Det här med att "vara död" är något jag känner av ibland, som pre-psykos. När ska man få dö, om man redan är död? Som attt man är ett levande lik, på flykt från bårhuset... Om vi nu är i himmelriket, som Nissegossen skriver, varför ska jag då plågas så *undrar*
Jag känner igen det här med att känna att man dött. Men jag tänkte mer så att jag dött i en annan dimension men fortsatt leva i en annan. Så min andra familj i en andra dimensionen är ledsna medan jag här och nu lever med dubbelgångare av min familj. Jag var ju också nu en dubbelgångare av mig själv eftersom det fanns oändligt många dimensioner här i världen så. Så det är väl ett åtekommande tema hos många schizofrena, att de tror att de dött. Sen det där med fåglar och olika tecken och bibeln har jag också haft. Jag trodde ju att jag var Gud vid ett tillfälle, vid ett annat så hade Jesus gömt sig i mig så att någon ondska inte kunde hitta Jesus, eftersom ingen skulle få för sig att tro att Jesus var i en kvinna. Kanske var jag Jesus rent av, en kvinnlig Jesus och att Jesus egenetligen var en kvinna.
