Ja Geta, så kan det nog vara ibland.
Nej softice, jag menar inte att man är extra sårbar. Tror tvärtom att det finns forskning som visar att man klarar påfrestningar bättre om man har nån form av tro att livet har en mening på nåt sätt, men det behöver ju inte vara en religiös tro.
Jag hade själv mycket fördomar om psykiatrin och mot medicin därför dröjde jag väldigt länge med att söka hjälp. Jag är van att klara mig själv. Jag tyckte till en början att det var otäckt att inse att jag inte klarar mig utan medicin. Vad händer om den tar slut? Om landet förändras och tillgången till sjukvård förändras? Tänk om jag blir avtrubbad och inte längre är lyhörd för hur barnen mår osv..
I min första församling var exorsismen offentlig. De skrek ofta åt mig och jag blev väldigt skrämd av det. I min nuvarande församling ser själavården på ett helt annat sätt med respekt för den som söker hjälp. Man pratar och ber lugnt och stilla till Gud tillsammans. Jag tror att alla velat hjälpa mig, men jag tänker att mycket av det jag trodde var demoniskt kanske satt i själen.
