Jag har alltid kontakt med andevärlden, och har alltid haft det. Mediciner är designade så att de klipper av den kontakten, så när man äter mediciner är det som att sätta på sig skygglappar och hörlurar.
Förr i tiden ansåg man att personer som hörde röster var besatta av demoner eller rent av djävulen, den kristna metoden var att all ondska skulle drivas ut, den skulle drivas ut med exorcism eller om personen villigt lät sig besättas, dvs. var en häxa, så skulle vedrbörande plågas till döds på de mest vedervärdiga sätt. Paradoxalt nog, så var den judiska föreställningen rakt motsatt, exempelvis tog kung Salomo hjälp av demoner vid byggandet av sitt tempel enligt legenden.
Hos många andra folk betraktas inte demoner som ondsinta alls, själva ordet "demon" kommer av grekiskans "daimon", och grekerna menade att det var en inre röst som oftast var välvillig, en slags beskyddande ängel. Det fanns även illvilliga demoner, dessa kallades cacodaimon, men hade man god kontakt med sina skyddsandar så behövde man inte oroa sig för sådana.
I afrikansk religion så låter man sig frivilligt besättas av andar, inom voodoo religionen kallas dessa för Lwa. Det finns även en slags "onda" Lwa i voodoon som kallas Djab, som egentligen inte är onda, de är mer vilda eller vildsinta och används eller åkallas av magiker för att utföra svart magi.
Generellt sett skulle man nog kunna säga att schizofrena är personer som halkat in på den mörka sidan av andeplanet, hos exempelvis samerna ansågs ofta en person som gick igenom en psykos i själva verket vara en blivande nåjd, deras motsvarighet av schamaner, och blev då initierad i den schamanska visdomen.
I det så kallade "moderna" samhället, som domineras av den vetenskapliga religionen, anses inte andliga dimensioner existera och alla andliga upplevelser förkunnas därför vara sjukliga. Dock är det inte så, det sjukliga är att inte kunna hantera den andliga dimensionen och då kan man ju fråga sig var den kunskapen tog vägen?
