Motsats till vanföreställningar?

Geta skrev: Jag undrar om det är så klokt att vilja komma tillbaka till sin barndom, till moderlivet.

Hellre det än att leva skuggan av ett riktigt liv.

Inwatto skrev: Jag kallar det utveckling, du sjukdom. Nu preciserar du dig och menar att bara du har tankar och upplevelser. Det är en vanföreställning att du är ensam om det. Vi andra tänker och försöker förstå vår omvärld, vi också.

Tack, det var just det ville komma till egentligen. Du säger att det är en vanföreställning, men det skulle betyda att jag börjat tro på nåt nytt, eller? För mina tankar känns mer som att jag slutat tro på något jag trodde på förut.

Att ni andra tänker och försöker förstå omvärlden, det var nåt jag visste heölt säkert för några år sedan. För kanske ett år sedan hade jag svårt att föreställa mig det, men kunde låta bli att tänka på det. Nu kan jag inte föreställa mig det alls, det finns inget som kan få mig att glömma den tanken och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig tillbaka.

Vanföreställningar är en tro på något som är fel. Oftast är man ensam om det man tror på, eller nästan ensam. Vissa saker är "trosfrågor" och där ska inte sånt som ingår i den kultur man tillhör räknas som vanföreställning.

Abstrakta saker, som vad som pågår i andras hjärnor, är svårare att bevisa än konkreta saker. Det hade varit lättare om du trodde att bilar var gjorda av papp att fixa en sådan vanföreställning. Då kan man ju lägga handen på en bil och känna att det är plåt.

Jag tror man har olika centra i hjärnan som "skådespelar" fram vad omgivande människor tänker för att förstå dom och i vissa fall ligga steget före ifall de är fiender. Kanske har du förlorat kontakten med de centra och då kan jag förstå varför din slutsats blir att bara du tänker och känner. Då är det inte bara en vanföreställning, utan det finns något fel som behöver fixas också för att du ska acceptera tanken på att vi alla har ett medvetande.

Du får avvakta och se om det blir bättre. Tar du antipsykotika, så underlättar det att bli av med vanföreställningar.

Det är ungefär i de spåren jag också har tänkt, att det är nåtvi skallen som inte "kopplar". Vilket gör mig orolig, eftersom det låter som att felet sitter " djupare" än"vanliga" vanföreställningar. Det känns verkligen som att jag har förlorat något.

EDIT: Det är lite som när man upprepar ett ord tills det inte låter som ett ord längre, det är ungefär så det känns. Som att jag på nåt sätt "tänkt sönder" nånting jag borde ta för givet!

Sörj inte ännu, det kan komma tillbaka!

Jag hade en delpersonlighet som saknade kontakt med känslorna. En dag kopplades den in som mitt vanliga jag, och då kände jag hur tomt och "svart" det var utan känslor. Det varade bara någon timme, sen var det vanliga känslokaoset tillbaka. Tydligen försöker hjärnan ibland utvecklas, men det kan gå fel. Som tur är, kan det finnas flera vägar till hur man utvecklas. Är du missnöjd med dig själv, så hittar hjärnan kanske så småningom en lösning! Tyvärr verkar det där gå automatiskt, så jag kan inte lova något. Du är kanske redan bästa möjliga varelse!

Inwatto skrev: Du är kanske redan bästa möjliga varelse!

Tro mig, det vill jag inte va <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Jag tror det kan vara ett slags dissociativt symptom du har. Du har tidigare haft overklighetstankar, men just här tror jag inte att overklighetstankarna gäller dig själv eller omgivningen, som du har haft problem med tidigare utan det är dina egna tankar som är overkliga för dig och ger problem.