Motsats till vanföreställningar?

Det känns som att för dom flesta är vanföreställningarna av typen "folk är ute efter mig, pratar om mig, planerar, spionerar" etc. För mig är det tvärt om, det känns som att jag inte tror på att de finns, att jag hela tiden förlorar min förmåga att t.ex anta att någon ser mig eller tycker något. Är det här vanföreställningar eller nån annan sorts galenskap?

Irrationalitet. Och oftast omedveten om det själv. Så är det när man är vanföreställningsfar.

Det kan vara ensamhetskänslor.

Avsaknad av misstänksamhet är väl ett sorts negativa symptom. Det låter inte så farligt. Vi lever ju i en trygg vrå av världen.

Geta skrev: Det kan vara ensamhetskänslor.

Alltså ensamhet känner jag också, men det är nu. Förut slutade jag oftast tänka på det när jag var bland folk, men nu går det liksom inte längre. Människor pratar med varandra, med mig, och jag kan liksom inte fatta hur det är möjligt. Jag kan inte riktigt förstå vad människor är riktigt, och det värsta är att nu gäller det också dom jag känt länge. Det känns som att jag pratar med en docka och jag kan inte fatta vem som styr den typ.

Är du stressad?