Kluvenhet

Ja, jag tror också att när man byter personligheter, typ roller så kanske man är väldigt osäker, jag kan göra det när jag är osäker på hur jag ska agera, då blir jag plötsligt nån helt annan, kanske mer pratglad, positiv eller lugn av mig.

men är det inte rätt normalt att ha många personligheter... jag kan vara väldigt blyg men också exrtremt utåtriktad om jag känner mig trygg. det är väl det att om man går emot hur man verkligen känner sig som man spelar. att jag försöker vara tuff tex fast jag egentligen är blyg osv. Det har jag gjort och det var nog en bidragande faktor till att jag fick psykos. att jag hade svårt att acceptera mig som jag var. numera mår jag illa om jag inte är mig själv. Och jag förändras också som sagt beroende på hur jag känner mig och vem det är jag pratar med.

Livet är ett skådespel och vi är alla skådespelare i detta. Ibland kräver situationen att man skall uppträda helst på ett visst sätt och då gör vi det. Jag tror inte Göran Persson uppträder på samma sätt i TV, som han gör hemma hos sin fru eller hos sin mamma.

Det anses nog normalt att försöka anpassa sitt beteende efter vad omgivningen förväntar sig. Problemet vid schizofreni är att alla inte gör det alltid och det skapar problem. Man är oförmögen att känna av vad omgivningen förväntar sig av en eller att agera på rätt sätt i den sociala situationen.

Tror ändå att splittring är något mer djupgående än att på ytan spela olika roller... det kan jag också göra... det är nått annat... jag kan lägga på yta och hålla samman inför ett viktigt möte eller en uppgift... jag kan ändra mig så att jag passar in i olika sammanhang... bli mer kontinental... eller mer lättsam... eller mer allvarsam när det behövs...

Det är inte detsamma som den inre splittringen... den finns där ändå... oavsett roll på ytan... den ligger djupare... och framträder bara i pressade situationer...

Den inre splittringen fungerar som röster... en inre konversation som inte syns utåt... när ytan är sammanhållen till en vanlig yttre roll...

Det där med inre röster som personlighet vet jag ingenting om, en att känna att man är lite olika personer tror jag faktiskt är ganska normalt. Fast det är förstås en glidande skala liksom allt annat. Tror inte det finns några vattentäta skott mellan att vara frisk och att vara sjuk. Jag tror i alla fall att det är väldigt många människor som brottas med frågor kring sin identitet. Vem är jag? Vad tycker jag EGENTLIGEN? Man kan ibland skrämmas av tankar och känslor man har. Av mörkare sidor av sig själv. Men jag tror i alla fall att det är något sunt i att man har kontakt med även den sidan av sig själv. När saker och ting blir helt entydigt (bara glatt; bara gott) tror jag att det är ett tecken på att något inte står rätt till. Att gråskalorna försvinner så att man delar upp saker i ytterligheter såsom gott och ont är väl ett sätt att hantera världen när man har det ganska jobbigt. Det krävs energi, styrka och någon slags inre lugn för att hantera att man känner både och inför saker. Man både älskar och hatar samma människa. För egentligen är inte saker svart-vita. Det är en synnerligen grå värld vi lever i...

varför är det inte okej att gråta på bussen? Varför är det inte okej att vara rädd? Varför ska man vara glad jämt? Och trevlig? vad är det som är så farligt med känslor? Det är ju när man inte får utrycka dem som de blir ett verkligt hot..