Det som stör är väl inte att man gråter på bussen utan det att andra blir osäkra av det... ska de våga gå fram och ge stöd... eller strunta i en och låtsas att de inget ser... våra ytor är nog mer till för att passa in och inte väcka osäkerhet hos varandra än att låta oss vara oss själva fullt ut...
Admin, När jag har blivit sann mot mig själv och mina känslor så tycker jag samtidigt att jag känner in min omgivning mycket bättre.... Vad som händer, och då är det också mycket lättare för mig att vara i ett socialt sammanhang och ge det mest kreativa gensvaret.... Det blir som en improvisation.... Visst jag spelar ibland jag med.. men jag strävar allt mer efter att bli sann mot mig själv. Jag tror livet delvis är till för att lära känna oss själva ... MVH Linnea, föredetta Solblomma
