Kluvenhet

Det där med inre röster som personlighet vet jag ingenting om, en att känna att man är lite olika personer tror jag faktiskt är ganska normalt. Fast det är förstås en glidande skala liksom allt annat. Tror inte det finns några vattentäta skott mellan att vara frisk och att vara sjuk. Jag tror i alla fall att det är väldigt många människor som brottas med frågor kring sin identitet. Vem är jag? Vad tycker jag EGENTLIGEN? Man kan ibland skrämmas av tankar och känslor man har. Av mörkare sidor av sig själv. Men jag tror i alla fall att det är något sunt i att man har kontakt med även den sidan av sig själv. När saker och ting blir helt entydigt (bara glatt; bara gott) tror jag att det är ett tecken på att något inte står rätt till. Att gråskalorna försvinner så att man delar upp saker i ytterligheter såsom gott och ont är väl ett sätt att hantera världen när man har det ganska jobbigt. Det krävs energi, styrka och någon slags inre lugn för att hantera att man känner både och inför saker. Man både älskar och hatar samma människa. För egentligen är inte saker svart-vita. Det är en synnerligen grå värld vi lever i...

varför är det inte okej att gråta på bussen? Varför är det inte okej att vara rädd? Varför ska man vara glad jämt? Och trevlig? vad är det som är så farligt med känslor? Det är ju när man inte får utrycka dem som de blir ett verkligt hot..

Min undran kanske inte passar in i detta sammanhang... men ändå. Appropå roller och yta och att vara sig själv....

Det som stör är väl inte att man gråter på bussen utan det att andra blir osäkra av det... ska de våga gå fram och ge stöd... eller strunta i en och låtsas att de inget ser... våra ytor är nog mer till för att passa in och inte väcka osäkerhet hos varandra än att låta oss vara oss själva fullt ut...

jo det är kanske det att folk känner att de inte kan hantera situationen...

Admin, När jag har blivit sann mot mig själv och mina känslor så tycker jag samtidigt att jag känner in min omgivning mycket bättre.... Vad som händer, och då är det också mycket lättare för mig att vara i ett socialt sammanhang och ge det mest kreativa gensvaret.... Det blir som en improvisation.... Visst jag spelar ibland jag med.. men jag strävar allt mer efter att bli sann mot mig själv. Jag tror livet delvis är till för att lära känna oss själva ... MVH Linnea, föredetta Solblomma