Jag har inte sovit på 3 dagar nu, eller det är kanske 4, kanske kanske 5, jag vet egentligen inte. Det känns som det är länge i alla fall. Min kropp är helt slut. Jag tror det var över en månad sen jag sov ordentligt/naturligt. Jag orkar knappt gå till köket för att dricka nått, eller gå ut och röka (vilket är det normala jag rör mig en dag). I och för sig gör det inte så mycket eftersom jag ändå aldrig skulle våga mig ut något längre i världen. Men jag vill kunna om jag nu skulle vilja. Det stör mig att inte ha möjligheten om ni förstår skillnaden. Jag känner mig så begränsad, så mycket jag inte kan elelr får göra. Men mitt huvud är inte trött. Allt går på högsta fart, saker flimmrar förbi, dom vill inte vara stilla. Dom vibrerar och flyter ut. Dyker upp och försvinner. Skratt, knackningar innifrån väggarna. Jag hatar när det blir såhär, jag vill inte ha mer kaos och oordning.
Alla fortsätter att vägra tro på mig, JAG ÄR INTE PSYKOTISK!!!! Det är mer verkligt än världen utanför som allt annat lever i. Jag tror att jag vill leva, men jag vet bara inte hur man gör då. Jag vill ha bort allt det andra men samtidigt är det det enda jag har. Det är ju jag som är fel. Varför kan inte bara nån komma och ta hand om mig? Fast jag vågar inte. NEJ.
Jag är fast i blodet igen, jag vet det, det är både en plåga och en glädje. Varför kan jag inte... ja, jag vet inte vad jag vill. Något. Jag vill inte höra. jag vill inte se mer.
