Jag trodde ganska många år att min sjukdom skulle gå över. Nu blev det inte så och jag har levt större delen av mitt liv i det här tillståndet och har vant mig vid det. Det är väl en slags acceptans antar jag.
Att man tror sig veta att det går in folk i lägenheten när man är hemma är ganska vanligt för oss med den här sjukdomen. Som jag har lärt mig så är det hela en projektion av den egna ångesten. Det hot och vånda man känner i sig själv lägger man alltså ut utanför sig själv.
Jag har accepterat sjukdomen för längesen.
Symptomen har blivit mildare och lättare att hantera med åren.
Förr gick all energi åt till sjukdomen och jag orkade i princip
bara ligga på soffan.
Nu har jag en viss överskottsenergi som möjliggör andra aktivteter.
Tyvärr blir det oftast ekonomin som sätter käppar i hjulet istället.
Men man kan ägna sig åt aktiviteter som inte är så kostsamma - motion t.ex.
När jag blir ålderspensionär tror jag livet blir ännu bättre.
Då behöver jag inte bekymra mig över vad grannarna tänker om att jag
aldrig går till jobbet.
Fast grannarna kanske redan har räknat ut att det är något "skumt" med mig.
Jag har sett som om andra vill föra över sin ångest på mig! Deras dåliga mående gick ut över mig, tillexempel mina anhöriga. Som om de inte gillade/klarade av att jag mår bra. Fast det egentligen är jag som är mer psykisk sjuk fast det syns inte på ytan, många har sagt till mig att man kan inte se att jag är psykisk sjuk. De har också oftast behandlat mig som om jag inte är psykisk sjuk. Därför var det ganska lätt för mig en gång i tiden att spela frisk... för alla/ingen fattade nada… .
Anhöriga till personer med schizofreni kan vara halvsjuka och behöva hjälp själva. Alla orkar inte hjälpa och stötta andra, eftersom de behöver hjälp själv.
