Tack för svar från er alla.
Jag undviker också att prata med rösterna när jag är med andra människor.
Jag har nu mer som tankar som kommunicerar med mig, innan medicinering var det högljudda röster. Jag skriver också med de jag pratar med inuti och låter dem måla bilder.
Jag vet inte riktigt vad de vill och jag känner inte heller igen dem som mina egna tankar men jag kan acceptera att jag skapat dem på något vis men tror att de fått som egna liv.
Innehållet i samtalen handlar mest om existentiella frågor och om vilka de är. Jag tror jag försöker lösa livets alla mysterium genom att lyssna och prata med de som finns i mitt inre, men förstår sen att det inte går. Det är svårt att låta bli att prata med dem då det känns som jag lär mig mkt av dem också. Om ovillkorlig kärlek, fullständig acceptans, om icke värderande och om att vara i nuet. Men på något vis lyckas jag alltid hamna i trubbel med rösterna efter jag har kommunicerat ett tag.
Innan jag började medicinera och rösterna var högljudda upplevde jag att änglar ibland blev ”språkpoliser”. De talade då snabbt med jobbiga röster och upprepade då något jag sagt inom mig på massor av negativa vis tills jag uttryckte mig positivt och kärleksfullt om det jag tidigare tänkt.
Nu skrev jag av mig lite, skönt att dela erfarenhet med andra som förstår.
Författare till inlägg
