När jag var ung var mina rösthallucinationer mycket kraftiga... det var som om jag var splittrad i olika delar som skrek åt varandra inuti mitt huvud... ofta ville de att jag skulle skada mig själv... och var mycket elaka mot mig... gjorde ned mig som person.... ville inte att jag skulle få finnas...
Så småningom utvecklade jag en sorts övergripande tanke-röst som kommenterade allt som hände och allt vad de övriga delarna sa... detta var en hjälp som höll de andra rösterna lite lugna... sedan dämpades rösterna helt när jag kunde medicinera med neuroleptika... då blev det lugnt och tyst inom mig...
Numera skriker inte rösterna åt varandra... jag har genom psykospsykoterapin lärt mig att acceptera de olika sidor som jag har... och de kämpar inte längre för utrymme inom mig... utan alla mina olika sidor och känslor är en del av den jag är som person...
Däremot kan jag fortfarande uppleva att den övergripande tanke-rösten reflekterar över allt jag gör, säger, och tänker... och att det ofta är en klok och bra hjälp... denna röst är inte elak eller negativ... snarare klok och hjälpsam... modererar och lugnar mig... ger mig lite perspektiv...
Ibland upplever jag röster som tycks komma utifrån... och då är det mer negativa kommentarer... jag tror att det är mitt eget dåliga självförtroende som talar... fastän det låter som om det kom utifrån...
Numera tar jag det som en signal till mig själv att jag behöver vila och stressa av... ta det lite lugnt och gå ned i varv... äta bra och sova gott och bry mig om mig själv lite...
Jag tror att jag har lärt mig att hantera mina röster rätt bra... de hindrar mig inte i mitt vardagsliv längre... jag har fått god hjälp med det genom terapin... kamratstödet inom RSMH... nätverket Rösträtt... och alla era hjälpsamma råd här på Viska...
Jag skulle ändå önska att forskningen hittade någon ny bra medicin som jag skulle kunna ta mot mina psykossymtom... för det är tröttande att kämpa av egen kraft mot dem... på många sätt var det lättare den tid jag kunde medicinera... men eftersom detta inte längre är en möjlighet för mig... och det blir ett glapp i tiden innan forskningen hinner få fram någon ny medicin som inte kan förvärra tardiv dyskinesi... så får jag göra så gott jag kan på egen hand... det går ganska bra även om det är svårt ... och det är inget jag vill rekommendera till någon annan... jag tror att man har bäst chans att återhämta sig med en kombination av en låg dos medicin tillsammans med psykoterapi, rehabilitering, och kamratstöd...
" title="Wink" /><!-- s:wink: --> tänker skriva regelbundet i dagboken här på Viska istället... vill ni veta hur det går för mig är ni välkommna att läsa den... 
