För mig har det ofta räckt med att få säga saker (skriva). Som att det här vet jag inte om jag vill vara med om resten av livet (bippo). Men sedan hittar jag ändå saker som gör att allt är värt det. Sommaren innan jag fick den definitiva bipolära diagnosen så låg jag länge på sjukhus med en livshoande infektion. Det satte saker och ting i perspektiv. Även under de värsta depressionerna då saker och ting är som mörkast, vill jag verkligen dö?
Men jag snuddar då och då vid tanken ändå innan jag återgår till att det är roligare att leva än att vara död. Var sak har sin tid liksom. Men pratar man om något så avväpnar man förhoppningsvis ämnet.
