75% bippo-depp!!

Libellule skrev: Jovisst, Geta, men jag är lite osäker på Litium. Dels på grund av biverkningar, men också för att Litium tydligen verkar mest lämpad om man är mer manisk än deprimerad. Om man har tyngdpunkt åt det deppiga hållet, är inte Litium det bästa. Således verkar det enligt boken som om Litium är det främsta valet vid Bipolär 1, medan kanske Lamictal är bättre vid bippo II.

Jag läste i boken hur man ska trappa in Lamictal, och eftersom jag hade hemma sedan tidigare försök, har jag börjat sätta in det på eget bevåg. Ska träffa läkaren den 6/11 och tar upp det med henne då, men jag tror att hon bara blir nöjd. Hon har nyligen föreslagit ett nytt försök med Lamictal, men då sa jag nej. Men efter vad jag läst i boken tycker jag att det kan vara värt ett försök.

Jag är mycket nöjd med Lamictal, min dos är 325mg. + 10mg Citalopram underhållsdos.
Min läkare föreslog Lithium men njae, täta kontroller - många organ kan påverkas, biverkningar.
Sen kändes det som ett så stort steg att börja med Lithium.

Frankie... Boken går att beställa gratis genom att skicka ett email med namn och address till <!-- e --><a href="mailto:info@janssen-cilag.se]info@janssen-cilag.se[/url]<!-- e -->

Det tog ett par dagar så kom boken i brevlådan.

Den boken måste jag också beställa!!

Själv går jag på Litium (3 tabletter/dag) och 40 mg Citalopram men är ändå deprimerad mesta delen av tiden. Det som hjälper mig mot depp är ECT och jag har numera underhållsECT. Jag har inte fått några hypomana eller maniska symtom av ECT:n som tur är. /A

Libellule skrev: Nu börjar det gå upp ett ljus för mig. Förstår plötsligt varför jag kanske är Viskas svarta suicid-får.

Jag håller på att läsa en nyutgiven bok om Bipolaritet (Bipoläroboken), och där står om Bipolär II att 75% av ens sjukdomstid består av depression. Dessemellan kommer toppar av hypo. Sjuttiofem procent... det är inte lite det!!

Inte undra på att livet känns för jävligt för det mesta!

Känner igen mig precis, men så har ju jag också bipolär II. Depressionerna har tidvis avlöst varandra. Nu äter jag 400 mg lamictal + 20 mg cipralex och det funkar hyfsat. Deprimerad blir jag ändå men inte sådär att jag stannar nog i sängen deppig. Jag har det senaste året kommit att hamna oftare på jourmottagningen för att jag knappt har stått ut med mig själv.
För varje depression har jag blivit lite mer besviken och för varje gång har jag undrat att hur många depressioner orkar man under en livstid?
Sedan snäpper jag tillbaka och tänker jag ska fan i mig inte besegras av några jävla depressioner. Men det är lika svårt när nästa börjar skölja över en som vatten. Inte lika djupa och svåra längre men än dock jobbiga. Jag blir inte självmordsbenägen, har inte varit än så länge. Men depressioner är depressioner med allt vad det innebär. På sistone har jag haft rapid cycling och mixed states involverade mitt i. Då har jag hellre en "vanlig" depression.

Tillägg
Tar jag det lugnt och håller på mina rutiner så kan jag ha det lugnt och må hyfsat men sabbas allt då går allt snabbt i kras.

Mitt råd är att satsa på intensiv motion. Motion har effekt vid bipolär depression. Satsa på jogging 3 gånger i veckan och sedan 2 timmars promenad resten av dagarna. Lika bra att satsa rejält och inte för njuggt.

En annan behandling värd att pröva är Omega-3. Omega-3 finns att köpa på apoteken och hälsokosten.

Ni kan läsa mer om olika behandlingar vid bipolär här:
www.pendulum.org/treatments.htm

Jag ska inte vara sådär irriterad som jag kan bli men motion har effekt vid mild till medelsvår depression. För att kunna gå ut och röra på sig måste första prio vara att kunna gå ur sängen.
Fast jag vet av egen erfarenhet att motion funkar. Jag går på ett oansenligt gym och tränar s.k. core två gånger i veckan, resten av veckan är jag ute och går minst en timme per dag och det räcker gott och nog för egen del. Jag och naturgrejer passar inte så bra för jag är allergisk mot en massa grejer. En annan regel jag började med rätt tidigt i samband med den första depressionen är att jag SKA gå ut oavsett hur bra/dåligt jag mår.

Min terapeut sa på ett tidigt stadium, och just då förstod jag inte vad hon menade, men hon sa att ju mer man backar (för sjukdomen), till slut har man ingenstans att ta vägen."
Om man hela tiden undviker det man finner obehagligt, jag hade ju svårt att gå ut periodvis, jag hade svårt att åka buss, jag hade svårt att stå i kö. Om man hela tiden undviker sånt som man finner obehagligt då låter man sjukdomen vinna. Och jag hamnade i några situationer där det blev uppenbart men det tog lång tid innan jag förstod att det var just DET som hon hade pratat med. Att man kan inte backa hur mycket som helst. Samtidigt måste man ta det lite varligt så att man inte pressar på för mycket. Man kan gå på som en iller på amfetamin och den inre stressen, whoops, hypomani/mani.