otäcka tvång

Har skrivit om detta tidigare. Men eftersom det hela tiden kommer nya medlemmar hit, så tåls det att upprepas.
Min kompis undrar om det inte finns någon enstaka till som har liknande tvång som henne?

Hon är rädd för att skada sig själv eller andra. Rädd om knivar och saxar ligger framme.

Hur ska hon bli av med detta tvång? Det har pågått i 5 år. Men hon har aldrig någonsin skadat någon, men är ändå rädd för att göra det.

Tankarna kommer oftast mot kvällen.

Nu äter hon Leponex och Abilify, ska trappa ut Leponexen och öka på med Abilifyn. Tidigare har hon ätiit Zyprexa och haft samma tvångstankar.

Tacksam på svar!

Mitt tär tvång är också av självutplånandets art.
Jag håller hela tiden på att planera min död. Men så får jag även en starkare känsla av att jag måste uträtta ett par onda gärningar innan, men de är egentligen inte onda för mig eftersom det kommer att föra något gott med sig för många människor.
Visserligen kommer några kanske må dåligt en kort tid, men det kommer nog att bli bra för dem också framöver. Tiden läker ju alla sår som det heter och de flesta har ju höga livförsäkringar. Och pengar är ju som plåster på såren.
Det är min andra sida som planerar detta och jag har försökt stoppa det men "jag" har fått ge mig.
Så nu väntar jag bara på rätt tillfälle. När, var och hur får jag veta först när det ska ske så att jag inte avslöjar mig.
Låter nog helsjukt, men det är ju så saker och ting fungerar.
Och inga makter kan förhindra det eftersom det är överviljan som vill detta, eller som många säger det är guds vilja.

Man får hoppas att du bara försöker skrämmas.

Att följa röster eller vad det är, kan inte alltid
vara så bra.
Man får hoppas att du använder ditt förnuft.

Du behöver inte vara rädd, det är inte dig som vi är ute efter.

Det är väl lika skrämmande vad ni än är
ute efter!
Följ inte röster! Jag säger bara det.

Tyvärr är det för sent att ändra på det. Det fröet som planterades har nu vuxit färdigt så det är snart dags att ge igen för att de dödade min själ och på så sätt dödade mig.
Det är bara min kropp som lever och mina tankar, som kan vara ett sällskap trots att de kan vara väldigt obehagliga och spela upp de olika akterna som jag ska genomföra, om än lite suddigt fortfarande.
Eftersom jag ännu inte riktigt har fått klarhet i när det ska ske, så får jag gå beväpnad hela tiden för att invänta det hela, ungefär som en spindel som byggt sitt nät.