Jag var 18 år gammal våren 1990 när jag blev tvångsinlagd/tvångsmedicinerad för första gången! Innan våren 1990 hade jag inga psykiska symptom utan de flesta såg mig som rätt normal person under hela min uppväxt.
Det som var felet med min uppväxt innan min psykiska sjukdom bröt ut var att jag hade taskig mamma, styvpappa och övriga i släkten. De kunde inte unna mig att jag tillexempel fick jobb på kommunhuset/kansliavdelningen utan det bara missunnade och var avis på mig. Sen hämmade de min utveckling helt och hållet. De tryckte ner mig till helvetet istället för att lyfta upp mig. Nån konstig Jantelag fick jag uppleva hela tiden. Jantelagen kan göra en psykisk sjuk fick jag erfara... .
Jag träffade en psykolog på mönstringen och tyckte hon var oerhört bra, den första som förstod mig och verkligen lyssnade. Ville tillbaka till henne men fick inte då hon enbart tog emot mönstrande. Senare fick jag träffa en läkare som direkt skrev ut läkemedel. Mötet kändes inte alls bra. Det var ssri. Senare i livet lades stämningsstabiliserande och antipsykotika till.
