berätta din historia om psyk - hjälpt eller stjälpt?

Det kanske finns några liknande trådar men denna är meningen att mer skriva vad du varit med om, hur du blivit bemött, ris o ros.

alla verkar ha delade meningar om psyk, vilket inte e så konstigt då man möter sjukt många olika personal, läkare, sjuksköterskor osv på olika avdelningar..
jag har varit på helt sjuka avdelningar men även några riktigt bra.

när jag var 16 började jag höra röster, jag gick då på bup å var väldigt naiv, visste ju inte vad det var som hände, så en dag bestämde jag mig för att prata med min läkare om det.
hennes svar löd: det finns inga mediciner mot sånt.
jag krävde ingen medicin, jag ville bara veta vad som hände med mig, för när jag e inne i själva psykosen eller vad man ska säga, kan jag inte tänka rationellt men annars har jag väldigt god sjukdomsinsikt (även om jag de senaste åren har haft många andra teorier om vad rösterna betyder, att jag har en speciell gåva osv, än idag är jag inte säker på vad jag tror, men brukar köra på sjukdoms-spåret)

hur som helst, jag förstod ju att NÅGOT var fel, men jag var som sagt 16 år gammal, hade ingen erfarenhet av psykiatrin, enda medicinen jag gick på var en antidepp.
ända sedan då har jag fått, som så många andra, fått kämpa för att få vård - ingen trodde på det jag sa, att jag hörde hotande röster, att jag såg varelser i takhörn, jag var ju bara en liten borderline-unge som bara överdrev allting..

första gången jag blev inlagd, alltså samma år, berättade jag samma sak för de på avdelningen, ingen trodde mig då heller, fastän jag satt o skrek på rummet, trodde jag var besatt av djävulen osv, men det ignorerades totalt. en dag fick jag en flipp på en sjuksköterska som stod o skratta åt mig när jag försökte förklara vad jag upplevde. jag gick in i en väldigt aggressiv psykostillstånd, allt e ganska suddigt men jag vet att jag slog henne, bet henne i armarna, väktare kom, tryckte ner mig, skrik skrik skrik, hot om bältning, en personal skrek plötsligt: bältesstolen är upptagen! (jo, han sa faktiskt så.)

dagen efter blev jag polisanmäld. och fick insatt antipsykotiska zyprexa istället.
är det så det ska vara? att jag skär mig, skriker och vet inte vart jag ska vägen spelar ingen roll, men när jag plötsligt blir en fara för någon annan, e jag huxflux psykotisk?

samtidigt skulle de kommande åren fortsätta som att jag nog inte alls var psykotisk fast jag behandlades mot det.. svaret jag fick var: man kan inte vara psykotisk när man e så ung som du.
jag var så förolämpad, så arg, så hjälplös, jag SKREK att de skulle hjälpa mig, men de vägrade lyssna.

när jag var sjutton var det en vecka jag hört en röst som kommenterade precis allting jag gjorde i en vecka, jag var i princip helt borta hela tiden, så mamma ringde psykakuten å de skickade ner mig till malmö, där jourhavande läkare konstaterade efter fem minuter att jag inte hade någon psykossjukdom, VILKET VARKEN JAG O MIN MAMMA HADE PÅSTÅTT.

nåt år senare (och rätt många inläggningar) kom jag äntligen till halmstad, till en läkare som var specialist på psykoser bland ungdomar. Först DÄR blev jag tagen på allvar, fick riktigt bra mediciner och mådde BÄTTRE.
sen blev det behandlingshem, sen ville inte soc/psyk betala längre, så jag kom hem igen, inlagd IGEN, o då var jag helt plötsligt inte psykotisk igen.

ett år gick och för ett halvår sedan hamnade jag äntligen på rätt avdelning, en psykosenhet där jag nyligen var inlagd 4 månader.
Och DÄR har jag blivit bättre behandlad än på något annat ställe, för där visste de iaf vad jag pratade om. och med nya mediciner, massa öppenvårds behandling mår jag bättre än jag nånsin gjort. jag har återfall, men det är ingenting jämtemot åren i helvetet.

jag vet att många av er härinne säkert väntat 20 år med att få hjälp, detta är bara min historia, men jag tycker också att psykiatrin inte kan behandla en förvirrad tonåring på det här sättet.
jag har slängts in i isolationsrum pga av att jag hört röster, blivit nertryckt av väktare för att jag inte fått rätt behandling, ignorerad av BUP, trots alla förklaringar jag gett, trots alla självmordsförsök och trots överdoser.. för att bara nämna några saker.

idag är jag så glad över att jag har hamnat rätt och äntligen fått svar på min "galenskap" som jag känt under många år nu, att jag bara e sinnessjuk och konstig - att jag e schizofren. på ett sätt känns det skrämmande, men jag fokuserar på att jag är JAG och inte en diagnos, det e bara ett ord på ett papper, jag är så mkt mer än det.

det enda negativa med psykosenheten är att de inte har kompetens för mina andra problem - ätstörningar, borderline-besvär, bipoläriteten är de däremot bra på att förstå.
men man kan inte få allt - men jag har fått mycket nu och är så jävla tacksam.
vilket gör att jag kämpar för att INTE dricka för mkt o ofta, att INTE ta droger, att INTE skära mig och INTE spy upp mat så fort det händer något. jag drogar och dricker fortfarande på helger men har iaf gjort framsteg med att sluta mitt i veckorna.
(ska också tillägga att jag INTE drogade när psykossjukdomen bröt ut och under alla år i psykvärlden, utan detta har varit efter jag inte fick vara kvar på mitt behandlingshem så det blev mitt sätt att överleva.)
Men nu ska jag kämpa, jag ska verkligen det. För jag har äntligen fått en chans att få leva mitt liv.

Hej och välkommen!

Skriv gärna lite kortare stycken... det är svårt att läsa så här långa inlägg...

KRAM!

:lol: Du skriver bra, men som Isa sade, lämna lite space lite varstans och avdela med punkt eller utropstecken. Om du gör ett nytt stycke tappar man inte bort sig. Det är ingen fara men ett gott tips!

Det här är något alla gör men också jag har lärt mig, för i början gjorde jag som du. Jag skrev så tangenterna var röda av nästan skinnflådda fingrar på skrivbordet (Symboliskt)

Det är bara att försöka igen och testa lite, för att jag tror texten går att förhandsgranska vad jag vet, för att sedan ändra vid behov och när du är nöjd skicka.
Detta är något de flesta av oss råkar ut för som inte är vana skribenter.

Du får också tänka på att vi som skriver här är inte alla välutbildade utan när jag skriver använder jag inga svåra ord i onödan.

Det gör inte du heller, men andra gör det.
Ha nu en trevlig kväll och du, visst är det ett litet helvete att var akut sjuk!
Kram
Nisse

STJÄLPT!!!!

Min historia.

Jag började med samtal som ungdom med en psykolog i ett litet hus för ungdomar. Jag var bara deprimerad. Sen när de tyckte jag var psykotisk skickade de mig till ett Soteria center. Jag fick psykolog, kontaktperson och psykiater. Jag sattes även på ekonomisk ersättning trots att jag tvekade. Jag blev snabbt beroende av ersättning. Vi hade samtal och diverse tester (bl a WAIS-3). Psykologen var mycket otrevlig och skällde ut mig. Hon uttryckte att hon inte ville prata med mig mer. Folk som var där såg väldigt sjuka ut. Jag kände mig väldigt utanför. Redan där kunde jag se biverkningar hos folk som skakade, spydde, var sega och svimmade. Sedan när samtal inte gav nog så ville jag prova medicin. De garanterade att det var helt ofarligt. Nej, det skulle jag absolut inte gjort. Varför gjorde jag det för? Jag blev fast. De avrådde mig från att sluta trots att jag fick en mycket svår biverkning. Biverkningen var såpass svår att jag skrek efter hjälp från de. Nej det var hopplöst. Jag började bli riktigt arg då jag inte ens fick remiss till specialist trots att jag bad läkaren. Läkaren sa att hon inte kunde remittera. Jag trodde alla läkare kunde remittera. De ville byta medicin men något inom mig sa nej; det blir bara samma problem igen (jag hade rätt). De började kritisera mig och säga att om det inte passar så fick jag dra därifrån. Strax innan problemen började fick jag sjukgymnastik. Sjukgymnasten var den enda personen jag såg upp till där.

Sen sökte jag upp en privat specialist då jag inte hade någon koll över vad jag skulle söka mig till någonstans. Undersökningen var dyr och gick inte på frikortet. Jag fick då ett svar på vad som hände i kroppen och fick prova några läkemedel för detta. Det hjälpte litegrann. Biverkningen av psykmedicinen var så pass svår att jag blev helt isolerad från omvärlden. Jag kunde knappt lämna lägenheten. Detta pågick under flera månader. Efter att tag fick jag reda på hur jag kunde få hjälp av landstinget för mina problem. Jag gick då fram och tillbaka till specialist. Det hjälpte inte trots att jag provade massa läkemedel och jag visste inte var jag skulle vända mig. Jag satt på den minsta dosen av medicinen så jag tvekade över att jag skulle få problem med psykos om jag satte ut den. Jag hade trots allt aldrig fått psykos utan det jag varit med om var andliga upplevelser. Jag satte ut medicinen helt vilket var minsta tabletten utan att dela och biverkningen försvann nästan omgående. Efter några månader fick jag kraftig psykos, blev upphämtad av välutrustad polis och blev inlagd på LPT några veckor. Poliserna hade lovat mig att det inte skulle bli någon LPT. Men de hade ju givetvis ingen befogenhet i detta falll. Det var min första kontakt med slutenvården. Det var en hemsk vistelse. Många som var inlagda ville bara ut från skiten. En person hade klättrat ut med hjälp av att knyta lakan och bryta upp fönstret på något vis. Alla fönster var nämligen säkrade. Det syntes och kändes tydlig i lokalerna hur mycket ångest det var överallt (rivna väggar, klotter och ångest"energier"). Jag sattes på en tyngre medicin men överläkaren sa tydligt att jag inte behövde medicin ifall jag inte ville. Skötarna var klädda i sjukhus-klädsel. Jag gick upp snabbt i vikt. Efter några veckor skrevs jag ut.

Jag hamnade i öppenvården. Soteria hade nu stängt ner efter nedskärningar och alla patienter hänvisades nu till stora sjukhuset. Öppenvården såg nästan identisk ut med slutenvården. Skillnaden var nu att det inte var några säkrade dörrar till höger och vänster om entrén och att det inte behövdes passeringskort för att ta sig in. Ibland kunde det vara lätt att kliva ut ur hissen av misstag till slutenvården. Det var ju trots allt samma hus, bara olika våningar. Här fick jag en hyfsad psykiater men med det typiska psykiatertänket (BARA PSYK/BARA PSYKOS). Jag fick även en tillfällig psykiater strax innan som var överläkare. Hon var hyffsat otrevlig. Nu provade vi olika mediciner men alla gav biverkningen som jag fruktade mest. Det blev inte lika illa nu däremot men fortfarande ganska jobbigt. Innan var det nästan rent lidande. Vi kom fram till att alla mediciner mot mitt problem skulle ge denna biverkning. Hon sa tydligt att mitt problem bara kan hjälpas av psykmedicin (LÖGNARE). Jag började söka efter anledning till biverkning på internet och de flesta sidor kom fram till samma slutsats. Jag hade ingen aning hur jag skulle reglera detta. Psykiatern var inte riktigt säker på exakt vad som orsakade biverkningen. Jag hittade en medicin som gick att leva med förutom den jobbiga biverkningen. På den här mottagningen fanns det ingen sjukgymnast som utförde massage som på Soteria och inte heller någon KBT att tillgå. Allt var bara medicin och samtal (värdelöst, snacka med en vägg).

Jag kom i kontakt med tre alternativa läkemetoder varav en nästan gjorde att alla tvångstankar försvann. Den andra gjorde att jag mådde allmänt mycket bättre och många andra problem löstes. Jag fick även reda på varför många psykiska problem manifesterar sig vilket inte hade med något biologiskt att göra. Jag fick detta bekräftat senare. En ytterligare alternativ metod ledde till att jag blev av med andra problem.

Trots medicinering hamnade jag i psykos. Jag avslutade medicinen strax efter att psykosen började. Jag fick mitt livs rus och upplevelse (Upplyst/Nirvana eller något). Mobila teamet kom hem till mig. Jag blev inlagd på LPT igen denna gång i över en månad. Detta var en hemsk vistelse och jag ville bara därifrån. Återigen träffade jag intressanta människor. Men jag träffade även en person som var mycket jobbig. Hon vägrade att duscha, skrek konstant, anklagade folk, såg förjävlig ut och stank SUPERäckligt. Jag smällde dörrar, skåp och jag fick en sådan ångest av att vara där. Några skötare började pracka på mig deras organiserade tro. Jag var psykiskt svag och gav efter och de hade mig i deras fälla. Jag bröt mig sedan ur. De var iofs trevliga och andra skötare var trevliga men detta tycker jag inte var bra. Vid ett samtal med överläkare så kollapsade jag då jag inte orkade mer. De var iskalla. Min far såg allt detta och reagerade starkt. Jag blev härdad av skiten och tänkte sedan att hämnden kommer bli ljuv mot detta ställe och allt som har med psyk att göra. Efter mycket gående fram och tillbaka i korridoren fick jag gå ut. Jag hade inte fått lämna lokalen på två veckor. Överläkaren tyckte inte att utsättandet av medicinen gjorde att jag fick psykosen utan att preparatet helt enkelt inte var rätt för mig. Det ska ha gått betydligt längre efter utsättandet för att psykosen ska ha blivit så här kraftigt. Skötarna var nu klädda i vardagsklädsel. En person tog självmord. Psykiatrin sa att självmord inte var vanligt där. Men det var lögn givetvis. Jag fick sedan reda på att självmord var vanligt där.

Efter att ha blivit utskriven och suttit på medicin ett tag återkom biverkningen igen. JÄDRANS! Det vart rent konstant lidande. Jag kunde lätt blivit överkörd flera gånger. Jag var fortfarande kvar i detta underbara men ostabila ruset. Jag uppsökte en annan specialist åter efter remiss men specialisten sa att det inte fanns något att göra men att de kunda prova något som antagligen inte skulle hjälpa. Det var otrolig väntetid så efter råd av min mor sökte jag mig till den bästa i Sverige inom ett visst område av alternativmedicin. Jag fick effekt under andra serien behandlingar och biverkningen började klinga av. Hon arbetade även med mina andra problem. Jag blev väldigt glad. Jag fick då en förklaring att min lever var dålig och orsakade olika symtom. Efter några veckors behandlingar blev jag bättre och kunde gå utanför dörren mer. Jag börjar närma mig 10000kr men jag tycker det har varit värt det. Varje tillfälle är trots allt inte så dyr. Det kostar mindre än ett läkarbesök. Alternativläkaren är extremt kunnig, trevlig och duktig. Alternativmedicinen är däremot ett ständigt kämpande mot psykmedicinens bieffekter. Sen var det alltså dags för specialistläkare men jag sket i det då det var bra med mitt besvär. Senare återkom biverkningen i samband med influensa och där är jag idag. Det har blivit lite bättre däremot.

Jag har fått tonvis av biverkningar av psykmedicin men trots intag av massor av alternativmedicin har jag inte fått EN ENDA biverkning av det. Psyktanten säger trots det att naturläkemedel är mycket farligare än psykmedicin.

Nu så känner jag mig härdad.

Hittar jag någon alternativ metod mot psykos så sticker jag från psyk direkt. Jag har hittat mot mycket men inte något som fungerar 100% mot psykos. Det verkar vara lite svårare där.

SÅ STJÄLPT!

edit:

Ursäkta för alla edits men jag skriver ofta fel.

Välkommen. Jag lyckades läsa hela ditt inlägg! Men jag kommer inte ihåg allt jag ville svara. Men det är väl som det är just nu.

Jag tycker det är hemskt att de har behandlat dig så som de gjort. Jag började höra röster när jag var 15 år men vågade inte säga någonting om det, så jag började supa rejält istället. Nu har jag fått bra hjälp tror jag.

Jag har varit inlagd två gånger på mindre än ett halvår och ingen har misstrott mig när jag berättat om mina hallucinationer. De började på allvar för drygt två månader sedan, då jag har det dagligen, nästan hela tiden. Vägg och golv förändras, jag ser saker, jag hör och känner dem. Jag har medicin som gjort det lite bättre men inte bra. Ja, möjligen psykologen på psyk, jag undrar om inte hon också ska ha någon diagnos. Hon var en märklig människa och fick för sig att jag sagt saker som jag inte sagt och satte tankar i mitt huvud som jag inte tänkte... heeee.... nu när jag läste det här... jaja... <!-- s:oops: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_redface.gif" alt=":oops:" title="Embarassed" /><!-- s:oops: --> Okej, jag gillade inte henne ändå!