berätta din historia om psyk - hjälpt eller stjälpt?

jo psyket är jobbigt, men där kan man träffa nytt folk

6 Jesus sa till honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kan komma till Fadern utom genom mig.

Psykiatrin har alltid trott på mina symptom spm började i 30års åldern...Träffat både bra människor och rena idioter som jobbar där..
Efter att en psykiatriker såg till att mitt körkort blev indraget (han träffade mig en gång! Har aldríg kört vårdslöst eller full!)
så litar jag inte på psykiatrin längre...Man kan inte vara ärlig mot dem, då stjälper de en...

Kanske skriver mer här senare...

Jag kommer från en familj med mycket sinnessjukdom i släkten (som ingen fått behandling för, men några har tagit livet av sej). När jag på olika sätt började verka "konstig" på lågstadiet så blev mamma livrädd för att jag skulle vara sinnessjuk och sluta med ett gevär i käften som hennes pappa/min morfar. Hon reagerade med att bli förbannad på mej varje gång jag verkade "konstig" på nåt sätt, sa eller gjorde nånting "konstigt". Pappa var alltid ett bra stöd och gjorde sitt bästa för att hjälpa mej, men han visste väl inte riktigt hur mamma var mot mej ibland när han inte såg.

När jag var tio blev jag riktigt dålig, så fjärde klass är väl lite av ett svart hål, men sen blev jag mer "periodare" med mina symptom. "Normal" i perioder, psycho i kortare perioder. Även om pappa försökte stötta mej och hjälpa mej på olika sätt, försökte prata med mej och ge mej trygghet, så satt han också fast i landsbygds-idén om att sinnessjukdom är [i:2zacaggo]skamligt[/i:2zacaggo], så det var aldrig tal om att söka hjälp.

När jag var sexton hade jag dock ett redigt sammanbrott och mamma och pappa kontaktade till slut BUP. Där fick jag komma och prata med en psykolog. Men jag trodde psykiatrin var ute efter att låsa in mej nånstans och lobotomera mej så jag blev en grönsak. Alltså berättade jag ingenting om demonerna och den andra världen för henne. Istället pratade jag lite svävande om ångest och sånt, låtsades att jag hade "normala" tonårsproblem. Jag trodde hela tiden att psykologen var ute efter mej, men jag lyckades lura henne minsann. Sen avslutades den kontakten. Så noll hjälp från min första kontakt med psyk.

När jag flyttat till Stockholm blev jag först bättre (helt klart bra för mej att komma bort från mamma och landsorten som jag hatade, där alla visste allt om alla och alla visste att jag var "konstig" på nåt sätt...). Men sen blev jag sämre. En kompis lyckades tjata iväg mej till psykiatrin, fast jag fortfarande var så j-a misstänksam mot dom. Men kompisen hade själv kontakt med psykiatrin pga depression, och argumenterade för att dom inte var farliga. Eftersom jag bodde i Östermalms stadsdelsnämnd fick jag gå till Rehabenheten på Riddargatan vid Stureplan. Jag fick en psykolog och en psykiater. Psykologen var jättebra! Väldigt sjysst kvinna som det verkligen gick att prata med. Men jag kommer ihåg att hon sa såhär (jag var ganska dålig när jag till slut kom dit): "Hade du bott i nån annan stadsdel hade du blivit inlagd, men här på Östermalm har vi policyn att folk mår bättre av att bo kvar hemma". Jag fick gå och prata med psykologen en gång i veckan, hade nåt telefonnummer man kunde ringa och prata också, och så fick jag fluanxol av psykiatern. Men fluanxolen hjälpte bara i löjligt höga doser, så sen blev det en kombination av haldol och xanor. Tror jag hade 4-5 mg haldol till en början, och 2 mg xanor. Men det hjälpte iaf.

Psykologen var som sagt jättebra, men psykiatern fattade ingenting (iofs var hans roll mest att skriva ut mediciner). Han fattade inte alls varför jag var rädd för att ta medicinerna t ex. Men det var ju för att jag inte kunde veta vad som var verkligt. Om det var psykologens och psykiaterns verklighet som gällde, då var jag sinnessjuk och skulle ta mina mediciner för att få bukt med symptomen. Men om det istället var min verklighet som gällde, så gjorde medicinerna bara att jag blev blind och döv för demonerna och fienderna, och då skulle dom ha alla chanser i världen och skada och mörda mej. Psykologen försökte att prata med mej lite seriöst om detta, men det som till slut hjälpte var att jag fick en uppenbarelse från Gud som sa att jag skulle lyssna på psykiatrin och ta medicinerna. Då gjorde jag det. Skräcken för att ta mediciner återkom ofta, men jag tänkte på Gud och tog dom ändå.

Efter ett halvår kunde jag börja jobba igen, och så småningom kunde jag minska på medicinerna och börja plugga igen. Så man får väl säga att jag blev bra hjälpt av min andra kontakt med psyk. Sen slutade tyvärr min psykolog, hon skulle jobba på ett mentalsjukhus istället. Tråkigt för mej, men bra för dom patienter hon skulle jobba med i framtiden, hon var verkligen jättebra... Efter detta har jag haft lite kontakt igen med psykiatrin, men då har det mest handlat om att skriva ut mediciner och så. Tycker inte direkt jag behöver nån annan hjälp än detta numera, jag har ganska bra koll själv på hur jag fungerar.

Jag tycker jag är väldigt lyckligt lottad som fick så bra psykolog där... jag tror sånt gör stor skillnad.

dangerdoll,

Det finns flera andra här som varit negativa till BUP genom åren och tyckte att det var först i den vanliga psykiatrin, som de fick någon hjälp. På BUP verkar man vara väldigt försiktig både med medicinering och diagnoser. Det kan också vara svårt med diagnos på ungdomar, eftersom symptomen kan vara diffusa och oklara då.

Psykiatrin stjälper, så är det bara.

En sak jag undrar över flera här är varför ni är så kåta på en schizdiagnos. Jag menar, det är ju ingen hit precis. Verkar som om ni kämpar er blodiga för att få alla att tro att ni är så sjuka som ni själva tror.

Ja, all psykisk ohälsa är ett helvete. Man behöver inte ha namn på det egentligen. HUvudsakligen är det fråga om att få en hjälp (terapi meds) för att nå bästa möjliga lindring.

En diagnos behöver inte leda fram till en mer adekvat behandling. Man måste ändå pröva sig fram. Varje människa är unik.