Ode till 27:an

Jag tror att vårdtiderna på psykosenhetens (numera psykossektionen) var längre än vad det är på "vanlig" avdelning. Men det gjorde inget, jag nästan trivdes där. Det var där jag träffade två personer som jag har som vänner.

En dag i veckan åt vi lunch vid träningsköket, då var en patient med och lagade mat som denne önskat veckan innan. Jag gick på bildterapi. Bortkastat på mig, men bra att man i alla fall erbjuds det. Det funkar för andra, så jag klagar inte.

Idag får man ingen hjälp, det blir två veckor på PIVA och sedan två veckor på "vanlig" avdelning. Det är dåligt med resurser. Jag hade inget emot att vara inlagd på 27:an.

Vad är egentligen vitsen med renodlade psykosavdelningar? Jag gör inte mycket väsen av mig, så för mig kanske det inte spelar någon roll vilken avdelning jag hamnar på.

Det är inte bra att blanda missbrukare med psykospatienter till exempel.

Jag var på vanlig avdelning förra året och gick runt och pratade med mina röster. Då sa en skötare åt mig att sluta; "De andra kan bli rädda".

Sommaren 2006 (?) var jag inlagd på 27:an första gången. Jag kom dit från Vrinnevisjukhuset och blev visad lokalerna av en skötare. Sedan satte jag mig i en stol på gården. En man kom fram och presenterade sig och det var min nuvarande vän. Träffade en patient till då som jag fortfarande har kontakt med.

En lugn avdelning i ett lugnt område. Psykosenheten låg i samma huskropp. Träningskök fanns på bottenvåningen (suterränghus) och rum för musik- och konstterapi. All kunskap om psykossjukdomar samlad på ett enda ställe.

Nu blir man inlåst på det jäkla sjukhuset och det är en liten procedur innan man får gå ut. På 27:an var det bara att öppna ytterdörren och kliva ut. Jag vill att avdelningen ska öppna igen.

Du är väldigt nostalgisk av dig, Fantasio.