Psykisk profil på läkarkåren

Min åsikt är att man vet om någon är en rövslickare om dom försöker tvinga andra att slicka dom i röven. Sett ur den synvinkeln kan ju pompösa läkare som vet och kan allt och som vill att man skall kyssa marken dom går på verka bete sig som riktiga arslen till rövslickare.

Det är åtminstone vad jag tycker.

-

Tillägas bör väl att rövslickaren undviker rampljuset eftersom historien har lärt rövslickaren att folket inte uppskattar det dom gör. Enligt Per-Erik så lider ju dessa individer av storhetsvansinne och inbillar sig sålunda att dom tillför mänskligheten något gott.

För övrigt instämmer jag med vad mina historiska bröder har uttryckt.

Ett annat karakteristiskt beteende är att rövslickare grundar sin makt och inflytande i samhället på att han undanhåller viktig information från allmänhetens kännedom.

För övrigt instämmer jag med det som sagts.

Att läkare är extremt besvärliga håller jag
inte med om.
Psykiatri är säkert inte det lättaste att syssla
med. Det finns ingen enkel, snabb och effektiv
metod att behandla folk med.
Trots det har en läkare haft samtalsterapi med
mig och lagt ner ett stort tålamod.
Motsatsen var en doktor som skrek åt mig när
jag inte ville ta så stor dos neuroleptika som
han ville.

Ett annat karakteristiskt drag för rövslickare är ju att dom aldrig tar ansvar för det dom gör. Detta ser man ju daglig dags i TV där låga tjänstemän får bära hundhuvudet istället för dom som verkligen är skyldiga.

Som en moralens väktare måste jag påpeka att ha moral är att alltid vara ansvarig för sina handlingar. Så den som är rövslickare kan alltså inte ha moral.

En människa blir lycklig av att ha moral.