dopaminhypotesen är ovetenskaplig

GUD oxiderar i saltsyra och P =! NP.
Icke falsifierbart men ändå allmänt vedertaget.

Nej allvarligt talat skrämmande dålig kvalitet på forskningen.
Linar mer gissningslekar och manipulation av resultat det dom håller på med. Skulle inte förvåna mig om det tillslut blev en schizofren som knäcker "schizofrenins gåta". Kommer åtminstånne krävas ett mer kreativt och vidsynt tänkande än de hypoteser vetenskapen nu målat in sig med.

Är dopaminhypotesen ett antagande, som baserar sig på vetenskapliga experiment? Man har ju i alla fall kommit underfund med om att signalsubstanserna är en ledtråd!

Det verkar som ni söker den absoluta sanningen, dvs att ni inte tolererar vetenskapliga försök som kommer fram till en viss slutsats som bara delvis är en lösning av problemet.

Lycka till, ni verkar tvärvetenskapliga i er bedömning, stämmer det? Inget fel i det kanske, men ni vill svälja hela karamellen, i stället för att tugga sönder den?

Försöker göra en liten tankeskutt! Man försöker alltså bevisa motsatsen till den ursprungliga teorin, genom att göra en vetenskaplig analys av om det är möjligt för saltsyra att lösa upp guld?

Den sanningen har varit vedertagen sedan länge! Det falsifierbara kan alltså inte rucka på den ursprungliga teorin, varför ödsla energi på det som redan är godtaget, att det bara finns ett ämne som kan lösa upp guld.

Då tar man för givet att man har gjort relevanta analyser av att så är fallet. Den med dopaminteorin säger du, att man kan inte motsäga teorins sanning? Alltså kan man inte pröva om det är andra substanser som leder till samma slutsats, är det inte slöseri med vetenskapliga fakta att försöka hitta en falsifierbar teori som kan motbevisa sin egen falsifierbarhet.

Ungefär som att ett barn upptäcker att en boll kan studsa, då frågar den sig inte till en början varför den studsar, eftersom det är en vedertagen sanning, så är det bara, men barn är nyfikna, då måste dem få veta att det är gaser som har pumpats in i bollen, ex luft eller ngt.

Vetenskapen har alltså redan bevisat att vissa saker är nödvändiga för att den ska studsa, behöver man veta varför den inte studsar, så drar man automatiskt slutsatsen att bollen är lack! Det kanske inte finns ngn annan sanning?

Det var Arvid Carlsson som lanserade dopaminhypotesen, men den har ändrats med åren i takt med att ny kunskap tillkommit och den ursprungliga då inte riktigt stämde. Det finns en del som talar för dopaminhypotesen, men den är nog inte 100 % bevisad ännu. De flesta tror nog mest på dopaminhypotesen, eftersom antipsykotika har effekt mot schizofreni.

Ja, nu är det ju så att en hypotes inte kan bevisas. Enbart falsifiering är på sin höjd möjligt. Vad man gör är att man falsifierar nollhypotesen (dvs hypotesens motsats). Men man har alltså inte bevisat någonting annat än att nollhypotesen är fel, men uttrycks ofta slarvigt som bevis. När det gäller hypotesprövning sker emellertid också falsifieringen på delvis, 'tveksam' grund rent sanningsmässigt. Eftersom falsifiering sker på basis av statistiskt vedertagna gränsvärden, är resultaten ändå på sin höjd endast sannolika.

Av ovan skäl har det visat sig nödvändigt med alternativa och kompletterande metoder för att säkerställa 'vetenskaplighet'. I detta kan många gånger kvalitativa metoder användas, men då inte för att fastslå storleksordningen på något. Däremot för att säkerställa en vetenskapligt acceptabel beskrivning av vad som i ett enskilt fall hänt. Av dessa beskrivningar, och förkastade 'nollhypoteser' byggs vetenskapliga sanningar och modeller upp.

När det gäller vetenskaplighet bör man, om man har någon koll dvs, också inse att det finns flera parallella sanningsbegrepp. Ett handlar om korrespondens. När det gäller hypotesprövning är det ofta korrespondens i förhållande till ett verkligt fenomen. Ett alternativt sanningsbegrepp handlar om äkthet vad gäller intention, och ytterliggare ett handlar om funktionalitet. Det är t ex omöjligt och ointressant att fastslå om en dator uppfyller kriterierna på vetenskaplig 'sanning' eller inte. Det som varje normal person är intresserad av är huruvida datorn fungerar eller inte, vilken är en fråga om funktion och användbarhet.

När det gäller dopaminhypotesen går den på sin höjd att motbevisa, aldrig bevisa. Om detta gjorts eller inte är irrelevant för frågan om vetenskapligheten. Däremot kan man fråga sig varför dopaminhypotesen skulle behöva vara sann för att vara användbar? Det intressanta är om den 'fungerar' på ett fruktbart sätt, och det gör den ju uppenbarligen, vilket admin skriver ovan.

osv.

När man diskuterar om psykiska sjukdomar och att finna lösningen på dess gåta handlar det ofta om att finna gemensamma nämnare i statistiskt material. Dvs finna en nämnare i ett material och inte finna en teori och sedan anpassa verkligheten efter den. När det handlar om dopamin teorin så är jag alldeles för lite insatt i den och har inte intresse av den heller. Men jag tror att finna lösningen handlar inte bara om receptorer i våra arma skallar utan en mängd annan information som måste sammanställas och bearbetas på ett sådant sätt att man finner den där nålen i höstacken för just den människa som har en specifik sjukdom som talar om vad som är fel. Att vetenskapen åtminstone vill pröva dopamin hypotesen anser jag sitta i god jord hos mig åtminstone... Det finns andra sjukdomstillstånd som kräver livslång medikation som är mer lutande åt det fysiska delen av organismen som vi kallar människan. Och att finna "Bamses dunderhonungen" utan att pröva hypoteser är att inte ens försöka lösa ett problem.

EDIT : Tillägg

Sedan att bevisa vad som är vad i en sjukdom kräver också kunskap utöver det vanliga. Att observera att "guld inte oxiderar i saltsyra men i kungsvatten" och jämföra det med en betydligt komplicerad organism som människan där egentligen inte ett jävla dugg stämmer överens hos de flesta i form av tankar eller signalsubstanser och fan och hans moster är att lura sig själv. Människan är så fruktansvärt komplex att lösa en enskild persons problem innebär ett jobb utöver det vanliga. Att lösa schizofrenins gåta innebär att man kan blicka in i dess psykiska mekanismer och se vad som finns utanför organismen i samma stund. Och det innebär att känna till en människas hela historia. Då är frågan vem kommer ihåg allt om sitt liv och vem vill vara den där sönderforskade, sönderstuderade och överanalyserade människan ?

MVH
Skogsfinnen