dopaminhypotesen är ovetenskaplig

Svårigheten här är att två saker diskutera samtidigt, dels dopaminhypotesens berättigande, dels vården som sådan...

Jag tror inte att vården blir sämre pga att dopaminhypostens används som grund (med medicinering som resultat)... jag har sätt mycket dålig vård med psykodynamisk grund också...

Det fanns behandlingshem på psykodynamisk grund där bältesläggningar användes i stor utsträckning på hypostesen att det var lugnande för patienten att vara fastspänd... jag har flera vänner som vårdats på ett sådant behandlingshem, där de fick intensiv psykoterapi, väldigt lite medicin, men också mycket tvång, dvs bältesläggningar. De mår inte bra än idag... några har förstörts i sin själ och klarar sig knappt på ett gruppboende... alla tog stor skada av behandlingen...

Medicinerna idag är inte idealiska, men de kan ge möjlighet att återfå förmågan att leva ett vanligt liv ute i samhället... jag tror det är skonsammare för själen att få en liten dos medicin typ Abilify än att få vårdas långa tider med en psykolog som gräver efter trauman i barndomen som inte finns där, och gör detta under många år! Min sambo fick sådan terapi under 13 års tid!!! Han tog stor skada av det...

När jag blir sjuk vill jag ha den mest effektiva behandling som så snabbt som möjligt får mig frisk och som gör ett vanligt liv möjligt för mig igen... idag är den behandlingen medicinering med Abilify...

Jag hoppas att alla kan få en lika bra behandling som jag har fått på senare år... och hoppas att alla slipper gå igenom så mycket vanvård som jag fick stå ut med tidigare i livet...

Terapi kan vara bra, speciellt KBT och DBT... men jag tror inte på den psykodynamiska hypotesen om att psykisk sjukdom beror enbart på trauman i barndomen... man får skilja på olika sorters terapi... och välja den som passar i rätt situation... har man verkliga trauman kanske psykodynamisk terapi funkar... men har men inte det är KBT ett bättre alternativ...

För att vården ska bli bra krävs lyhördhet och ödmjukhet hos personalen... de behöver lära sig att lyssna och att förstå hur man har det... de behöver också kunna förmedla hopp, och själva tro på att återhämtning är möjlig.... då blir vården mjukare och bättre för brukarna...

Håller med dig i mycket Isa-Alise,
Om abilify fungerar för en person, är det det viktiga. Det är oetiskt att då inte erbjuda patienten det. Men det fungerar inte för alla. Vissa har blivit maniska på abilify, och ställt till det för sig.

Och Jocke,
Visst vore det fint om personerna i psykiatrin hade mer kunskap, etik, moral, karaktär och integritet. Men med bästa vilja i världen, tror jag att det inte kommer fungera ändå så länge folk inte får feedback på det de gör. Då är det lätt att bli hemmablind, och det är precis vad de blir. Läkare och annan personal skriver, tycker, behandlar i blindo så länge resultatet aldrig granskas ur patientsynpunkt.

Det är bristen på kritisk granskning, och inte bristen på 'vetenskaplighet', som är grunden för den hybris psykiatrer och psykiatripersonal lider av. Hybris! Psykiatrer och psykiatripersonal lider av vanföreställningen att de gör mer nytta än skada. Så kan det vara i enskilda fall, som ovan t ex. Men det faktum att personer med s k schizofreni återhämtar sig bättre i tredje världen, tror jag beror på bristen på psykiatri. Och bristen på psykiatri där gör att några slås ut för att leva i total misär, medan andra då aldrig 'dras in i' systemet, och därför klarar sig bättre. Jag blir väldigt orolig över allt massmedialt gap över mer resurser till psykiatrin. Det finns inget samband mellan resurser och resultat. Det måste alltid gå via ett system/organisation/etc. Är systemet ruttet, kan hur mycket pengar som helst ösas in-till ingen nytta.

Jag har träffat jättejusta psykiatriker. Till och med i slutet av 1960 talet då jag insjuknade och franmåt.
Ni som uttalar er så tvärsäkert om schizofreni, tror jag inte lider av schizofreni.
Vad är det som säger att inte ärftlighet, fosterskador, miljö, droger och trauma framkallar schizofreni. Allt eller delvis.
Måste man tvingas leva i en lögn och hävda att man levde i en idyll som barn.

Du har rätt Geta,
Jag lider inte av schizofreni. Och om det är det jag haft eller inte råder det delade meningar om, liksom exakt vilken diagnos jag har nu. Ibland sägs jag vara frisk, ibland ha psykotiska problem, ibland lida av psykotiskt syndrom UNS. Någon gång av personlighetsstörning UNS etc.

Och jag får inte heller antipsykotika längre. Och samma osäkerhet gäller för en av de släktingar till mig som fn tar antipsykotika. Schizofreni har nämnts, men aldrig fastslagits.

Men det jag lagt märke till när jag träffat personer som ska lida av schizofreni är att alla verkar väldigt olika. Och många av de jag träffat har så mycket trauman i bagaget och som ingen verkar brytt sig om, att jag har svårt att köpa att det bara skulle vara biologiskt. Piller kan vara bra och nödvändiga ibland tror jag, men inte som ersättning för mänskliga samtal och relationer.

Det är min uppfattning. Och visst har jag också träffat kloka psykiatrer. Men det är ofta såna personer som har så mycket livserfarenhet att de inte behöver vara så rädda för allt de inte vet. Men de psykiatrer som jag träffat i egenskap av patient har fått mig att tappa respekten för dem som kollektiv. Men bara för att jag uttalar så skarp kritik, känner jag inget behov av att driva personliga korståg mot dem längre. Ju fler som har goda erfarenheter av läkare och vård, desto bättre!

Du har lärt dig något... :lol:

Sylviaplath skrev: Håller med dig i mycket Isa-Alise,
Om abilify fungerar för en person, är det det viktiga. Det är oetiskt att då inte erbjuda patienten det. Men det fungerar inte för alla. Vissa har blivit maniska på abilify, och ställt till det för sig.

Och Jocke,
Visst vore det fint om personerna i psykiatrin hade mer kunskap, etik, moral, karaktär och integritet. Men med bästa vilja i världen, tror jag att det inte kommer fungera ändå så länge folk inte får feedback på det de gör. Då är det lätt att bli hemmablind, och det är precis vad de blir. Läkare och annan personal skriver, tycker, behandlar i blindo så länge resultatet aldrig granskas ur patientsynpunkt.

Det är bristen på kritisk granskning, och inte bristen på 'vetenskaplighet', som är grunden för den hybris psykiatrer och psykiatripersonal lider av. Hybris! Psykiatrer och psykiatripersonal lider av vanföreställningen att de gör mer nytta än skada. Så kan det vara i enskilda fall, som ovan t ex. Men det faktum att personer med s k schizofreni återhämtar sig bättre i tredje världen, tror jag beror på bristen på psykiatri. Och bristen på psykiatri där gör att några slås ut för att leva i total misär, medan andra då aldrig 'dras in i' systemet, och därför klarar sig bättre. Jag blir väldigt orolig över allt massmedialt gap över mer resurser till psykiatrin. Det finns inget samband mellan resurser och resultat. Det måste alltid gå via ett system/organisation/etc. Är systemet ruttet, kan hur mycket pengar som helst ösas in-till ingen nytta.

Jag har länge tyckt att det ska finnas en granskningsmyndighet, som ska kolla om brukaren får adekvat hjälp! När jag bodde på ett behandlingshem, så sade jag att jag hela tiden var utsatt för personalens godtycke, eftersom man var i behov av dem.

Vårdarna ser ofta ur ett rättvisesystem, vilket gör att vården kan bli lidande i vissa avseenden. Jag och många till har säkert inga direkta problem med psykiatrin, men så länge man står i beroendeställning till dem, så måste flera ärenden ske tii deras kännedom.

Problemet är att man förminskar brukarens rättighet att kunna få gehör för sina sk "klagomål" på personalen. Men jag tror inte som du, att allmänläkare skulle vara en problemlösning. Det är som du säger, fördelningen av dem ekonomiska resurserna borde trimmas in på ett smidigare sätt. Sociologer och socionomer arbetar säkert på denna fråga?

Men jag vet inte om samhällsvetenskapen kan ta intryck av filosofin, annat än i dem etiska frågorna? Men rent etiskt så pågår det många diskussioner kring brukarinflytande, det är nog så att även vi tänker i dem traditionella banorna där förmågan till ett analytiskt tänkande bara blir till en frågeställning, typ, "tänk om det vore så här".

Men jag tror som du, att många saknar instinkten "reflexionstänkande" där man ytterst sällan kan skapa ngt revolutionerande! Så vi måste nog arbeta inifrån systemet, och hoppas på en förändring den vägen.