Kränkningar vanliga inom psykiatrin

Det är risk att den personal som passar inom psykiatrin, är den som slutar.
Det brukar alltid vid sådan här kritik, vara fel personer som tar åt sig.

Jag tycker det är mycket allvarligt om personalen kränker patienterna på avdelningar. Det kan göra patienterna avoga till att frivilligt söka vård, vilket kan öka tvångsvården samt göra folk sjukare än vad de skulle egentligen behöva vara. Personer med schizofreni är säkert känsliga för kränkningar och jag tror att man riskerar att utlösa psykoser också. Man vet att anhöriga om de är fientliga, kritiska och överengagerade kan utlösa psykoser hos personer med schizofreni.

Kränkningarna är nog ett arv från mentalsjukhusens tid, där patienterna hade låg status. Även vanliga människor tycker nog idag att personer med schizofreni har ett mindre värde och därför kan man behandla dem sämre än normalt. Sådana uppfattningar kan nog också finnas inom psykiatrin också.

Admin1 skrev: Jag tycker det är mycket allvarligt om personalen kränker patienterna på avdelningar. Det kan göra patienterna avoga till att frivilligt söka vård, vilket kan öka tvångsvården samt göra folk sjukare än vad de skulle egentligen behöva vara. Personer med schizofreni är säkert känsliga för kränkningar och jag tror att man riskerar att utlösa psykoser också. Man vet att anhöriga om de är fientliga, kritiska och överengagerade kan utlösa psykoser hos personer med schizofreni.

Kränkningarna är nog ett arv från mentalsjukhusens tid, där patienterna hade låg status. Även vanliga människor tycker nog idag att personer med schizofreni har ett mindre värde och därför kan man behandla dem sämre än normalt. Sådana uppfattningar kan nog också finnas inom psykiatrin också.

Jag instämmer. Jag är negativ till att blanda in familjen i patientens behandling eftersom min teori är att många schizofrena kommer från familjer som behandlat dem illa, i regel rör det sig nog om "expressed emotions" som du förklarat i ovanstående text. Patienten mår bäst om han/hon känner att psykiatrin är oberoende av familjens påverkan. Det verkar som om psykiatrin utgår ifrån att patienten kommer från en så kallad normal familj och att det därför skulle fungera att blanda in familjen i rehabiliteringen. Detta är nog generellt sett ett felaktigt antagande enligt mig.

Jag är negativ till att blanda in familjen i patientens behandling eftersom min teori är att många schizofrena kommer från familjer som behandlat dem illa, i regel rör det sig nog om "expressed emotions" som du förklarat i ovanstående text. Patienten mår bäst om han/hon känner att psykiatrin är oberoende av familjens påverkan.

Den där frågan är nog högst personlig.. Jag känner människor som inte hade klarat sig utan familjens stöd. Och när det gäller tex. att man får ett nytt läkemedel kan det ibland vara bra om ens omgivning vet vad man får och hjälpa till att vara uppmärksam på hur det fungerar.

En del pratar med sina närstående när de känner sig bättre, och talar då om hur de vill ha det om de skulle bli sjuka igen. Hur vill de att närstående ska reagera om man börjar bete sig på ett visst sätt, när ska de kontakta vården osv. Det kan vara jättebra att ha pratat om de här sakerna innan!

När det gäller närståendes engagemang då någon ligger inlagd så kan det också vara viktigt. Att få besök, få tid att prata om vad man upplever och få veta vad som händer i ens vanliga liv, hur det är med nära och kära osv.

Eftersom det också förekommer kränkningar så kan det vara bra att det finns någon som ser detta, och som kanske ser till att vården får reda på att man ser det! För att förebygga framtida kränkningar. Det är mycket lättare att kränka en ensam männsika än en som har stöd från andra.

Har man en dysfunktionell familj så är det klart att deras engagemang kan fungera destruktivt. Men jag tror inte man kan dra några generella slutsatser att anhörigstöd är dåligt. Tvärtom.

personal på s.k paragraf 12 hem är väldigt duktiga på att trycka ner klienterna,fastän man skötte sig och gjorde allt bra skulle dom provocera fram så man fick ett utbrott. :evil: //tanne

LindaW skrev:

Jag är negativ till att blanda in familjen i patientens behandling eftersom min teori är att många schizofrena kommer från familjer som behandlat dem illa, i regel rör det sig nog om "expressed emotions" som du förklarat i ovanstående text. Patienten mår bäst om han/hon känner att psykiatrin är oberoende av familjens påverkan.

Den där frågan är nog högst personlig.. Jag känner människor som inte hade klarat sig utan familjens stöd. Och när det gäller tex. att man får ett nytt läkemedel kan det ibland vara bra om ens omgivning vet vad man får och hjälpa till att vara uppmärksam på hur det fungerar.

En del pratar med sina närstående när de känner sig bättre, och talar då om hur de vill ha det om de skulle bli sjuka igen. Hur vill de att närstående ska reagera om man börjar bete sig på ett visst sätt, när ska de kontakta vården osv. Det kan vara jättebra att ha pratat om de här sakerna innan!

När det gäller närståendes engagemang då någon ligger inlagd så kan det också vara viktigt. Att få besök, få tid att prata om vad man upplever och få veta vad som händer i ens vanliga liv, hur det är med nära och kära osv.

Eftersom det också förekommer kränkningar så kan det vara bra att det finns någon som ser detta, och som kanske ser till att vården får reda på att man ser det! För att förebygga framtida kränkningar. Det är mycket lättare att kränka en ensam männsika än en som har stöd från andra.

Har man en dysfunktionell familj så är det klart att deras engagemang kan fungera destruktivt. Men jag tror inte man kan dra några generella slutsatser att anhörigstöd är dåligt. Tvärtom.

När jag läser din text så får jag intrycket av att du pratar om patienter som har närstående som är högutbildade och som har förmåga att sätta sig in i sjukdomens svårigheter och visa empati för den anhörige. De är nog långt ifrån alla patienter som har det så. Fördomarna mot psykisk sjukdom genomsyrar hela samhället och många klassar den psykiskt sjuke som helt enkelt "dum i huvudet". Jag har också svårt för detta med att de anhöriga ska samarbeta med psykiatrin för att få den sjuke på fötter. Det blir som om dem går över huvudet på den sjuke. Vissa anhöriga njuter också av den auktoritet som psykiatrin ger dem pga dem har en psykiskt sjuk anhörig. Vill man som patient ha stöd så är det bättre att söka sig till en brukarförening som RSMH, det är bara andra psykiskt sjuka som förstår vad det innebär att vara psykiskt sjuk och man slipper lyssna på skitsnack om att läkaren nog vet bäst och så vidare.