Läkarkandidater

-det här är en läkarkandidat som ska vara med oss på samtalet. (läkare)

- Nej jag vill inte ha någon med mig. (patient)

- Jo men han ska sitta med för han läser till det. (läkare)

- Jag har rätt att säga nej. (patient.)

- Jo men han var med på första samtalet. (läkare)

- Nej det var han inte, han var inte med det vet jag (patient)

- Gunnar, är det okej för dig att patienten inte vill att du ska vara närvarande? (läkare)

- Jaha ok, då blir det väl såhär då. (läkare)


Har jag inte rätt att neka att okända personer inte ska vara närvarande.?? Vad är det med vissa läkare som tror dom kan bestämma hur dom vill?

Är det inte ett bra tillfälle att försöka
påverka psykiatrin och säga vad man
tycker när man träffar blivande läkare?
Studerande måste få lov att möta
patienter i det verkliga livet för att få
tillräcklig och bra erfarenhet.

Jag skulle nog ha sagt ja om inte samtalet skulle handla om något väldigt känsligt ämne. Jag delar nog Getas uppfattning i stora drag.

Personligen blev jag tillfrågad om en AT-läkare skulle få närvara vid ett samtal med överläkaren. Naturligtvis så svarade jag ja och jag tyckte inte alls det var några problem att ha honom sittande där. Han lyssnade bara, men egentligen borde jag försökt engagera honom t.ex. genom att ställa frågor typ Vad får ni lära er om...

När jag nyligen hade insjuknat 1974 så låg jag på psyket på Sahlgrenska.
Där var det en överläkare som bara sa - kom med här. Det var bara för mig att följa med. Vi gick till en annan del av sjukhuset och in i en lektionssal . Där är ett helt rum fyllt med vitrockar. Där fick jag sitta och berätta om hur jag uppfattade min situation. Han ställde också frågor som jag skulle besvara. Han frågade inte en enda gång om jag överhuvudtaget ville vara med om detta. Detta var ett övergrepp! Det vet jag idag att jag redan då kunde anmält honom. För något sådant gör man inte.

Jag hade idag inte haft något emot att tala om för blivande kandidater, i vilken utav vårddiciplinerna det gäller vad jag har gått igenom med min sjukdom. Men detta var när jag var mycket sårbar.

Jag tycker också det att idag talar jag om för sköterske elever hur de skall sticka in sprutan och ge mig injektionen med Trilafon som jag har. Det är fasligt populärt att använda mig som försökskanin i det fallet.
Om jag lär dem praktiskt hur man skall göra för att sticket skall bli minimalt smärtsamt, plus att jag talar om för dem rent hygieniskt hur man undviker att föra Staff vidare eller andra sjukdomar som är lokalt smittsamma. Det tjänar alla på inte minst kandidaten själv.

Ja, och när man säger till dom så blir dom upprörda, för de tror att Vem är du som ska säga hur jag sköta mitt jobb. Det är så j-a störande, så jag har ingen kontakt mer med psykvården, jag har fått nog av deras vakthavande sätt, manipulering och sätt att tänka. Att det är dom som bestämmer, anhöriga har inte rätt att också bestämma.

Jag har inte haft något problem med läkare de flesta har varit bra inklusive AT läkare. Däremot när jag bodde på ett behandlingshem så frågade skötarna om en praoelev fick vara med på ett möte som handlade om mig. Tyvärr så sa jag ja till det men jag ångrade det i efterhand.