Läkarkandidater

vid mitt första möte med psykvårde, på psykakuten så var det med en tjej som var praktikant. läkaren frågade vänligt om det var ok att hon var med och jag svarade att jag inte ville. det var helt ok, inget tjafs eller nått. tjejen fick gå upp till psykavdelningen och det var inget mer med det. alla var snälla och förstående.

Nissegossen,

Utomlands i t.ex. England och Australien finns det patienter som medverkar som lärare i utbildningen av läkare, sjuksköterskor, vårdare m.fl. Det finns undersökningar, som tyder på att det fungerar väldigt bra.

Jag tror inte detta finns i Sverige ännu, men om man är intresserad av detta kan man säkert kontakta utbildningarna och fråga om de har behov av patientmedverkan i utbildningen. Jag tror att de betalar ganska bra också.
www.viska.se/index.php/nyheter/4 ... om-laerare

Admin och nissegossen, jag har läst att man i allt större utsträckning har börjat använda "proffspatienter" i vissa delar av somatiska vården.

Exempelivis gällde detta reumatiker, men även inom gynekologin: unga läkarkandidater fick träffa kvinnor med god kroppskännedom som berättade vilket typ av handlag som gjorde ont eller ej, hur man lättast känner äggstockarna genom magen osv.

För övrigt håller jag med Geta med flera. För att bli en skicklig läkare måste man under studietiden få träffa många patienter. De har ju naturligtvis tystnadsplikt, även om det kanske inte är så kul att springa på dem på krogen sen...

JO, men frågan var väl inte om man vill ha med läkarkandidater, frågan var väl om man har rätt att säga "nej" eller inte.
Har man det? Vad står det i lagen? Står det något om det?

jag tackar alltid "ja" just för att jag vill främja att nya lär upp sig, och det går bara genom patientkontakt.
men man måste ju få veta om man har rätt att säga "nej" om man vill, eller om det faktiskt är läkaren som bestämmer?
Även om de flesta frågar innan, vad har jag för rättigheter som patient?

Hej Admin! Jag tackar för länken, och det du skrev.

Det lilla jag gör är, att undersköterskor som läser till sjuksköterskor får lov att sticka mig i baken. För dem är det första gången och eftersom deras praktik är förlagd till den öppenvårds central som jag går till, så tycker jag, varför inte?

Innan de sticker mig så håller jag en mindre föreläsning för dem med allt som ingår.

De får sticka mig först sedan de pekat ut det ställe där de har räknat ut att där skulle det vara. Då talar jag i min tur om var det faktiska stället är.

Jag gör det gärna och gratis (Jag är ju ändå där)

Förra gången var jag tvungen att säga till den kvinnliga praktikanten, att nu gör du det här, om jag nu litar på dig, varför skulle du då inte lita på mig?

Jag tycker ändå, läkaren ska tänka med den lilla hönshjärna hon hade, och som många andra har. Att när man ska prata med en patient, som går igenom känsliga saker, mår så dåligt att hon överväger självmord, då är det inte tid för att någon lärjunge ska sitta med. Men det är väl för mycket att kräva av vissa.