Att inte vilja bli frisk

Jag tror att risken om man har schizofreni att förlora ersättningen för Försäkringskassan är väldigt liten. Har man dessutom boendestöd så tror jag att risken inte ens existerar.

Fördelen med schizofreni är att det nog är accepterat att vid den sjukdomen har man rätt till sjukersättning och det finns ingen som i debatterna som varit, som har ifrågasatt detta. Psykotiska sjukdomar står för bara 1,5 % av sjukbidragen dvs de flesta med långvarig sjukskrivning har andra diagnoser. Många med sjukbidrag får det säkert av lite tveksamma skäl t.ex. arbetsmarknadskäl och diffusa diagnoser. Jag tror det är andra än de med schizofreni som man kommer att vilja begränsa sjukersättningarna för.

Jag tror att den största rädslan med att bryta upp sitt "sjuka"liv är att man är rädd att det inte ska bli bättre av att vara "frisk". SOm flera konstaterat är det ju en trygghet att vara "sjuk", man behöver inte jobba, man blir ompysslad (ibland! och till viss del) men den största tryggheten är att man "har lov" att må dåligt. Man har en anledning. Att komma ut i arbetssvängen och det "friska", ansvarsfulla livet och upptäcka att det är fan inte bättre att vara "frisk" .Världen ser lika jävlig ut därifrån sett. Och har man då brytit sig loss och börjat må bättre bara för att upptäcka att allt man mådde dåligt för förut var berättigat....

När (om?) man upptäcker att gränsen mellan att vara lycklig och olycklig inte är så stor egentligen..... vad har man då kvar att kämpa för?

Jag tror inte riktigt på det där offertänkandet. jag tror att man kan lära sig av det som inte var bra och lära sig att lyssna på sina signaler när det känns fel, inte bra och säga stopp! tex förut så värderade jag mig efter prestationer.. nu tycker jag att mitt värde består i att jag finns kort och gott. hur jag eventuellt kommer att arbeta sen med den inställningen vet inte jag. Men jag vet att jag kommer att sluta arbeta om det känns stressigt. jag mår ganska bra nu och jag tycker att jag under resans gång lärt mig oerhört mycket om livet och mig själv, som en skatt.
jag har mycket smärta i mig ännu, men jag har lärt mig att inte fly ifrån det som jag skulle gjort tidigare och jag tror att jag på många sätt är mer levande nu än tidigare. Kanske? Jag tror att man kan komma ut på andra sidan och vara en mycket starkare person på många sätt. Livet består väl dock ändå alltid av utmaningar och konflikter....
jag läste nånstans att resan från att vara sjuk till frisk är något av det läskigaste man kan göra eftersom det innebär en förändring i ens väsen. kanske är det det vi är rädda för?

Eller jag vet inte riktigt vad du menade equivocal,men visst är det värt att bli "frisk" alla gånger!

förstår någon vad jag menar?

Ja. <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Jag tror nog en medborgarlön är enda möjligheten

Kanske inte enda, men ett stort steg i utvecklingen.

Slopad socialtjänst, försäkringskassa, med mycket annat.

Tror det är bra att ha det kvar även om man inför medborgarlön.

Linnea; Jo visst är det värt att bli "frisk" men det finns också en rädsla när man lixom kastar sig ut i något nytt med höga förhoppningar (för det borde man ju ändå ha om man hållit sig vid liv i hopp om att bli frisk och må bra) och så vet man inte om det verkligen kan bli så som man tänkt sig, förstår du. Men kanske fastnar i ett mellanting- varkern sjuk eller frisk och vad är man då? Jag säger bara att det kan vara en rädsla och en anledning till att man inte riktigt vågar bryta sig loss.

du skrev

jag läste nånstans att resan från att vara sjuk till frisk är något av det läskigaste man kan göra eftersom det innebär en förändring i ens väsen. kanske är det det vi är rädda för?

och det är väl lite så jag menar. Man ska försändras men man vet inte riktigt hur och till vad och vad händer om man inte kommer dit man hoppats då tappar man ju bort sig själv och förlorar en stor del av sin identitet.