Jag håller med dig Isa Alise....jag tror att det är en väg..... men jag tror och hoppas att man kan lära sig samma saker även utan gå igenom detta...Jag har gått den här vägen och är väl inte framme än, men det jag lärt mig är jag oerhört tacksam för... jag värderar helt andra saker nu, och är känsligare...får fortfarande rensa ut skräp....Just nu smärtar det i hjärtat och det gör mig mera mottaglig för kärlek...kärlek är som vatten för min själ....näring...
Jag tycker inte att jag lider särskilt mycket längre.
På sätt och vis har det varit spännande att se om
jag kunde stå ut.
Det låter konstigt men jag går inte och funderar på
att jag skulle ha levt ett annat liv.
När jag var 13 år anade jag åt vart det barkade. Jag
visste inte vad psykisk sjukdom var men visste att jag
skulle få det.
När jag var femton läste jag i en psykologibok om att schizofreni inträffade i tjugoårsåldern.... Jahapp tänkte jag då kommer det väl hända mig....sen tänkte jag inte mer på det förrän det inträffade...Självuppfyllande profetia eller?
Om det skulle finnas någon mening med psykisk ohälsa så är det väl att man får större förståelse för andra i samma situation. Möjligen lär man sig också att uppskatta normaltillståndet mer än svensson. För mig personligen kunde jag gott ha varit utan schizofrenin som drabbat mig. Men det är klar om man en dag blir av med skiten så kanske man kan dra nytta av att man uthärdat så mycket under sjukdomsperioden. Kanske har då det som inte tagit kål på mig gjort mig starkare.
Jag tycker det är mycket som jag tidigare tog för givet som jag lär mig att uppskatta... jag tar inte mycket för givet längre... utan är glad för varje ny dag... avundsjuka mot vad andra har är försvunnen... istället finns det förståelse för att alla möter någon form av svårigheter eller lidande i livet...
Jag tror att man kan utveckla förståelse... medkänsla med andra... ödmjukhet... mm... genom att gå igenom sjukdomsperioder... på det sättet kan det vara berikande... både här och nu och i ett andligt perspektiv...
