Hemsk barndom?

Fredrik 17:59,

Tack för ditt svar Fredrik och jag känner igen mig i det du skriver också, att man lärt sig att behålla alla känslor för sig själv.

Admin1,

Okey du säger att man är ärftligt sårbar för sjukdomen, och det förstår jag eftersom man på sista tiden mest läser om den biologiska uppfattningen om schizofrenins uppkomst, men ibland (och särskillt psykologer tycker det) kan man höra och läsa att alla människor kan drabbas av en psykos vid tillräckliga påfrestningar, men att man som oftast får schizofreni och andra psykoser just p.g.a. turbulent barndom, olika trauman eller så. Och jag är lite mer benägen att tro på det psykologiska. Det är trevligare, eftersom man då har en möjlighet att påverka sin sjukdom. Men om man ser allting som kemiskt och biologoskt så kan man känna sig fast i sin sjukdom.

Jag håller med dig fullständigt Teresia! Jag känner som du, att jag kan påverka min sjukdom mer med den uppfattningen jag har. Nämligen att mitt insjuknande har förklaringar som kommer från barndomen. Att jag gått med en ilska och bedrövelse i bröstet större delen av mitt liv kommer inte ifrån något genetiskt som jag ärvt, utan hur jag blev behandlad när jag var liten.
Och det verkar som om det är många här på viska som haft tuffa uppväxtförhållanden, även om det inte gäller alla.
Men kanske kan det vara så också att det man varit utan, vet man inte att man behöver?
Jag har svårt för att tro att schizofreni är en hjärn-skada som man fått från födseln. Men däremot tror jag att vi behöver vissa viktiga behov tillgodosedda när vi är mycket små, såsom kärlek och närhet.

mvh Fredrik

Jag håller med dig också, Fredrik. Och precis så som du säger så verkar många här ha haft en lite svårare barndom än de flesta andra människor. Jag har varit på andra forum och pratat med folk i min närhet, men de brukar inte berätta om en just så hemsk barndom som de schizofrena och andra psykotiska berättar om.

Jag blir ibland förvånad när jag pratat med andra friska människor, som berättar om närheten dom fått när dom var små. Jag blir lika förvånad varje gång känns det som. För mig är det en sån lyx, så det är inte sant.
Att dom har fått något sånt är nästan obeskrivligt för mig. Och det utan att behöva prestera någonting, bara få kärlek bara sådär...Fast det är ju detta som är det normala.

silverseven skrev: Mkt hemska saker hände när jag var ett spädbarn, självklart minns jag inte dessa saker. Senare delen av min barndom var oxå stormig, men jag och min syster levde i en "bubbla" där vi tog han om varandra.

Vi (jag och min syster) undrar ofta varför bara jag blev sjuk, jag förstår inte varför men hon säger sig ha skuldkänslor för det?


Jag brukar skämtsamt säga att jag föddes med lite Haldolbrist

Samma sak var det med mig och min syster. Hon tror att det kanske delvis kan vara så att hon inte blev sjuk för att hon hade mig att ta hand om (hon är den äldre), att hon helt enkelt inte kunde tillåta sig att vara svag och bräcklig när hon skulle beskydda mig.