Hemsk barndom?

Hade en rätt flummig upväxt, fick inga restriktioner alls. Kan nog kalla mina förädllrar för liberaler(). Minns dock mitt besök hos tandplågaren när jag var tio år,fick höra att det var det värsta hon sett. Hon var så förskräckt att hon gick och hämtade alla tändläkare på den motagningen. efter det vägrade jag att återkomma och det lider jag av forfarande. Har lite annat i bagaget också, vilket jag skrivit om här tidigare,tror jag...

Föddes direkt in i skrik och bråk. Pappan slog mamma när han var full. Jag försökte komma mellan den två när jag var tre år men då föll mamma, kanske även jag, mins inte, i golvet. Hon hade kissat på sig, eller var det jag. Jag var mycket rädd och ser mig själv utifrån när jag mins tillbaka på det. Jag kunde innan under psykosen höra mitt eget skrik och min mamma ropa på mig. Det konstiga är att jag hör mig själv och ser mig själv, som om jag varit utanför mig själv då när jag var liten. Sen så skiljer sig mamma och pappa när jag är fyra år. Sen flyttar mamma jag och min bror till Sverige för mamma hade gift om sig. Så jag har väl inte haft någon pappa kan man säga. Sen så kan man också säga att mamman var otillräcklig. Hon kunde aldrig trösta en bra för hon var otrygg och jätterädd själv. Även senare när vi inte bodde med pappa. Jag fick mycket närkontakt och kramar men när jag kom med ett problem så blev min mamma räddare och mer orolig än jag så då lärde jag mig att jag inte bara får hålla min rädsla för mig själv utan även ta på mig de vuxnas.

Kan det vara något upplägg för en framtida schizofreni?

Oavsett om det är det som gjort att du fått schizofreni, så låter det väldigt jobbigt.
Ett barn skall inte växa upp i en sån miljö. Jag blir ledsen när jag läser att du fick gå emellan din mamma och pappa så liten som du var.
Ett barn behöver trygghet, en stabli närvaro samt mycket närhet och kärlek. Den miljön du växte upp i verkar inte vara speciellt sund för ett litet barn.
Min mamma har heller aldrig varit bra på att trösta. Vi ungar har fått klara oss bäst vi själva kunde. Något som jag upplevt har varit väldigt jobbigt! Att aldrig ha fått någon tröst suger fett!!
Följden har blivit för mig att jag nu har väldigt svårt för att öppna mig som vuxen. Jag släppte aldrig ut några känslor alls, utan behöll allt inom mig. Tills slut växte det sig för stort och jag klappade ihop bara på några dagar.
Hade jag fått en annan mamma som hade förmågan att kunna tillgodose barnets behov, så tror jag inte att jag hade insjuknat.

mvh Fredrik

Jag har läst att 40 % av de som får schizofreni får det via generna dvs ärftligt. Jag har inte läst att en trasslig barndom kan utlösa schizofreni, däremot har jag läst att trauman eller kritiska, fientliga och överengagerade anhöriga kan utlösa sjukdomen. Mitt intryck är att situationen precis innan man insjuknade är av störst betydelse och det är därför främst den perioden i livet som är kritisk för att utveckla schizofreni. Om man ser på de som har genetisk orsak vet man att anhöriga kan ha olika personlighetsstörningar mm och naturligtvis kan man tänka sig att det kan förvärra ens situation genom att man då får en olämplig miljö strax före insjuknandet.

Vid ärftlig schizofreni måste det nog till flera
faktorer för att schizofrenin ska bryta ut t.ex
komplikationer vid födelsen, excentriska
föräldrar. Kanske övergrepp.
En teori jag har är om man haft vattenkoppor
med herpesvirus som gett hjärnpåverkan kan
påverka.

Man ser verkligen vad vi är unika som människor! Den ene är inte den andre lik. I början trodde jag nog att andra hade haft samma problem som mig och därför insjuknat.
Men det finns ett svar för varje person och man kan inte generalisera.