Hur artar sig schizofreni?

Hej,

Jag undrar hur schizofreni artar sig om man räknar bort uppenbara saker som:
vanföreställningar
hallucinationer/röster


Hur känns det att ha schizofreni?
På vilket sätt handikappar det en?
Hur ser man på världen? Gott och ont?
Är humörsvängningar förknippade med schizofreni?
Vad tycker man om att göra? Vad tycker man inte om?
Är det helt bra när man inte är psykotisk?
Har man några "konstiga" känslor?

Läs här i forumen så får du nog många svar. Skulle tro att du får lika många svar som personer... det är individuellt...

Välkommen hit!

Vad är din egen situation? Har du själv fått diagnosen schizofreni?

En sak kan jag väl säga i alla fall är att när det gäller känslor så använder jag termen EQ (emotionell intelligens). Ibland är jag på plus-sidan och ibland är jag på minus-sidan. Skala - diagram, dag för dag om man säger så.

Hej och välkommen! Bra frågor som du ställer....

DemonSeed skrev: Hej,
Hur känns det att ha schizofreni? Det är individuellt men till en början upplevde jag schizofrenin som en mardröm fast jag var vaken.
På vilket sätt handikappar det en? Jag förlorade intresset för allting och det var svårt att koncentrera sig på verkligheten.
Hur ser man på världen? Gott och ont? Jag upplevde som en smygande ondska i samhället. Därför inbillade jag mig att jag var med i en hemlig motståndsrörelse.
Är humörsvängningar förknippade med schizofreni? Det är inte typiskt med humörsvängningar i alla fall inte snabba humörsvängningar. Man är mest nedåt men enstaka eufori kan också förekomma.
Vad tycker man om att göra? Vad tycker man inte om? Jag har tyckt om att vara ensam och isolera mig. Att umgås med mycket folk har varit pest. Har gillat konst och att teckna och måla. Tycker om att vara en iakttagare vill egentligen ha människor på armslängds avstånd.
Är det helt bra när man inte är psykotisk? Nej inte alls! Då dras man med negativa och kognitiva symtom.
Har man några "konstiga" känslor? Kan inte komma på vad du menar?

Och nu när West Ham gjorde mål (etta på stryktipset) så blev det mer plus-sida i mina känslor. Plus är också när man dricker alkohol. För när jag dricker alkohol så är jag mer på plus-sidan även om jag förlorar idag på stryktipset.

Jag vet inte vad jag har längre. Jag har alltid trott att jag har haft bipolär sjukdom typ 2. Detta eftersom jag haft återkommande hypomanier och depressioner, och om jag inte tar antidepp så kommer det tillbaka i någon mån. Jag har lyckorus-känslor. Jag har aldrig hört några röster och har aldrig sett någonting konstigt heller. Har alltid haft mycket depressivitet dock.

Så småningom efter många år i terapi så blev jag till slut gränspsykotisk och paranoid. Det absolut värsta jag varit med om. Trodde hela världen i princip hatade mig och förföljde mig. Så mycket energi de lade ner bara för att jävlas med mig. Jag kunde inte tro det, men ändå kändes det så. T om grönsakerna i affären var förgiftade! Så småningom hämtade jag mig och förstod att det var en psykos jag varit med om (fast helt säker vågar man ju liksom inte vara eller hur? <!-- s;-) --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s;-) --> )

Efter det så hade jag vanföreställningar om världens undergång. Ska vi säga övertolkade saker av vad som faktiskt hände ute i världen och samhället. Men jag övervann även dem någorlunda.

Idag är jag fast med en känsla av att världen bara är skit och allt handlar om överlevnad till varje pris -desperation. Dessutom så känns det som att jag typ inte bryr mig om någonting alls. Jag är egentligen inte intresserad av någonting längre. Jag var vansinnigt musikintresserad förr. Idag gör jag minsta möjliga varje dag. Saker som jag måste. Typ gå till jobbet. Inget mer. Familj och sånt känns som något som man måste ha, men som jag liksom inte skulle orka med om jag hade en. Orka skaffa familj och försörja när världen ändå kommer gå åt helvete typ -eller hur? Vänner har jag ett fåtal kvar. Om inte jag klantat bort dem på vägen. Överlag känner jag mig fruktansvärt lat och ointresserad av allting i denna värld. Önskar jag tyckte någonting var kul men jag känner mig bara seg som sirap. Orkar aldrig anstränga för något. Känns inte som något jag gör ger någon utdelning iaf. Ingen tycker om mig ändå.

Sedan har jag vissa svårigheter. Till exempel tycker jag det är svårt att spela kort med andra och ibland med en gång förstå det folk säger till mig. Det är som om polletten liksom trillar ner långt senare, eller som att jag liksom inte får tag i tanken jag borde tänka just då. Jag är disträ. Jag är någon annanstans -tänker på något annat. Alltid. Blir stressad när jag försätts i sociala situationer då jag måste prestera. Har blivit bättre på att hantera det dock. Istället för att känna mig helt bortgjord.

I övrigt ser jag bra ut. Sköter hygienen i alla avseenden som märks utåt iaf. Återigen lathet. Skiter i att städa om ingen ändå kommer på besök, men jag tillåter mig absolut inte att lukta illa eller något sådant.

Känns inte som jag orkar bry mig om andra. Är egocentrerad och ointresserad. Apatisk nästan. Min värld var svart/vit, men blivit gråskala ju äldre jag blir. Men ändå, mycket instängt hat inombords, speciellt när det kommer till politik. Politik som jag hatar därför att det delat upp min värld i två lag där båda lagen slåss om min gunst, medan inget av lagen helt uppfyller min känsla av tillhörighet eller känsla för att &quot;det här kommer funka!&quot;. Jag tror allt kommer gå åt helvete iaf. Tyvärr, ledsen.

Ofta känns det som att jag föredrar att sitta ensam, samtidigt som jag hatar att vara ensam. Det känns inte som mitt liv har någon mening. Allt känns som att jag slösar bort min tid, som att jag borde prestera något hela tiden, men att jag ändå inte gör det. Känns som jag inte ens bryr mig om sex längre, innan var jag närmast översexuell även om jag kände mig som en loser och sällan fick ligga. Jag är väldigt mycket för mig själv. Tröttnar på folk och föredrar ibland min egen värld inne i huvudet.

Känner mig alltid som en förlorare. Oavsett vad som händer så känns allting bara jobbigt. Som att jag inte orkar. Känns som självaste gud är emot mig rätt ofta. Är inte speciellt andlig och tror väl egentligen inte speciellt mycket på gud förutom när han jävlas med mig. I min värld fyller allting funktioner och fyller det ingen funktion så finns det inte. På så sätt ser jag väl gud närmast som en mänsklig flock-överlevnads mekanism, även om jag i mitt mänskliga oförstånd är öppen för att jag faktiskt egentligen inte vet någonting alls. Så allt är fortfarande möjligt. Jag tror absolut inte på magi och karma och sån skit. Hatar sån't. Min värld är karg och kal och funktionell och alla måste hela tiden kämpa för att överleva på alla de sätt de kan.

Det enda jag tyckt om i mitt liv egentligen är hypomanierna och känslan för konst och musik och sån't. Idag har jag ingenting av det kvar. Allt är bara kallt och rationellt. Tråkigt som in i helvete.

Nu undrar jag: Har jag bipolär sjukdom eller har jag egentligen schizofreni i någon form? Vad tror ni?