Bipolär och schizofreni har mycket gemensamt har man funnit i forskning. Dessutom finns en blandform - schizoaffektiv sjukdom.
Ren bipolär karatäriseras av övervägande depressioner och/eller manier med nedstämdhet/upprymdhet. Man kan bli psykotisk i djupa depressioner, och manier är per definition en psykos.Man brukar återhämta sig helt mellan skoven.
Schizofreni brukar sakna maniska tillstånd, men depressioner kan förekomma. Hallucinationer och vanföreställningar pågår även utan affektiva inslag (till skillnad från vid bipolär sjukdom). De negativa symtom och tankestörningar som finns kan fortsätta även om hallucinationer och vanföreställningar har upphört.
Schizoaffektiv är en blandform, men har bättre prognos än schizofreni.
Humör ostabilitet samt knasiga tankar låter som depression i ett nötskal.
Vissa symptomer av paranoia och sådana saker kan också visas i djupa depressioner.
Du säger att du känner dej som en förlorare. Det är en stark sida av depression i det också. Hjälplöshet, ostabilt humör, paranoid, nestämd o så vidare. Skaffa lite anti-depressiva och lite lugnande emot rädsla såsom benzo.
När jag var psykotisk/gränspsykotisk är nog enda gången jag riktigt riktigt på allvar känt att jag verkligen inte ville leva längre. Skräcken och förnedringen var så oerhörd. Hela världen hatade mig verkligen och allt jag gjorde var fel och alla tittade efter mig och spottade efter mig på gatan. Så kändes det. Jag kände att den här skiten orkar jag fan inte med. Jag drack sprit för att döva och grät och jag trodde alla mina vänner hade vänt sig emot mig och jag kapade alla band. Sprang från jobbet och kom aldrig tillbaka. Men skulle ni kalla det en depressiv psykos? Är era psykoser mer utan känslor eller vad?
Jag käkar redan 30 mg Mirtazapin och 1 mg Risperidon. Jag funderar på det här med anhedoni:
Från wiki:
Ordet är nylatin anhedonia, av grekiska negationen an och h?don? 'lust'. Anhedoni förekommer vid melankoli som en form av hämning och vid vissa former av schizofreni. Medan melankolisk anhedoni svarar väl på antidepressiv behandling är schizofren anhedoni svår att påverka.[2]
Känns som min olust inte försvinner av antidepressiv behandling. Kan det betyda att den är av schizofren karaktär, även om den inte nödvändigtvis uppfyller kriterierna för "klinisk kaliber" så att säga. Jag vet att jag inte är speciellt sjuk i jämförelse, men jag tycker ändå allt är skit och orkar aldrig göra något.
