I Sverige ha vi något slags hatkärlek till USA. Men jag säger bara: Åk dit innan ni kastar skit! Det är mycket som är sämre än här, men det är också något som är bättre.
Jag var visserligen bara en månad där, men fick ändå en inblick i hur människor lever där. Och så gick allting så smidigt. Bara en sådan sak som bussarna. De hade en kille som lade upp alla väskor på en vagn och frakta dem till bussens lastutrymme. Detta till skillnad mot här där vi själva måste sköta det hela.
På stadsbussar och t-banor erbjöd sig folk att vi skulle sitta. Jag hade ett par sandaler som klämde åt ju varmare jag blev tills de slutligen var alldeles röda, svullna och gjorde ont. En äldre kvinna såg det och erbjöd mig hennes plats. Detsamma med min kompis som var varm och svettig. Att någon i Sverige skulle göra något sådant är otänkbart.
Och så all denna artighet och vänlighet. När jag kom tillbaka till Sverige så var det första jag tänkte på hur otroligt oartiga folk är här. När jag kort efter USA-resan flyttade till en annan stadsdel så svarade inte folk när man sade hej.
Kanske beror det på att här behöver vi inte samma ansvar utan det är alltid någon myndighet som tar detta. Vi ska inte bry oss i människor som behöver hjälp utan det ska kommunen och/eller sjukvården göra. Inte ens vänlighet kan vi bjuda på. Åt den amerikansk vänligheten fnyser vi åt. De är falska och menar inte ett skit om oss.
Jag håller med om att amerikaner är trevligare än svenskar, generellt sett. Klart att det finns undantag...
Jag försöker vara trevlig mot andra i kollektivtrafiken, utan att behöva prata allt för mycket (social fobi). Men t ex låta barnvagnar få gå av före mig, alternativt hjälpa barnvagnar att kliva av och på. Eller om nån äldre eller gravid ser ut att vilja sitta när det är fullt. Nu i coronakrisen är det sällan fullt.
