Har mobbade individer större risk att få paranoia?

Sedan sa Jesus till sina efterföljare: ”Om någon vill bli min efterföljare, så kan han inte längre tänka på sig själv, utan måste följa mitt exempel och vara beredd att dö.

Jag är säker på att min paranoia har triggats igång efter att jag först mobbats grovt en termin och sedan blivit utfryst ur gemenskapen hela gymnasietiden. Samtidigt var mina hemförhållanden bedrövliga och jag var halvpsykotisk stora delar av tonårstiden, med ett riktigt psykbryt vid 14 års ålder.

När jag äntligen flyttade, först till London och sedan till min nuvarande hemort, blev jag frisk, åtminstone i mina ögon. Mina kompisar tyckte dock att jag var helt galen då också <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Jag blev paranoid långt senare, trots att sjukdomen bröt ut när jag var 25. Det var nog i 35-årsåldern jag började leta efter mikrofoner i lägenheten och hål i väggarna. Numer har jag en ständigt malande ilska inför människor som bara vill göra mig illa. Jag kan nog verka ganska tvär, särskilt om människor försöker tala om för mig vad jag ska och hur jag ska göra något. Mobbingen och ensamheten under tonårstiden har gjort mig till misantrop.

Jag har paranoia jämt när jag är ute o går i mörker, speciellt om nån gång bakom mej. Jag var mobbad o diskriminerad i nästan alla utav skolåren.

Saari skrev: Jag tror att det är en stor bidragande effekt till att drabbas av paranoia. Frågan är bara om den är psykotisk eller inte.

Jag har varit mobbad och jag tror att jag även tar illa upp och håller uppe en gard som gör att jag är extra känslig för saker som andra inte skulle reagera på, allt från blickar till tonfall och så vidare. Det gör att jag antagligen också sänder ut vibbar som gör att folk agerar annorlunda kring mig. Ibland uppfattar jag saker fel men förstår inte att det är fel, därför blir det paranoia eftersom inga har gaddat ihop sig på riktigt mot mig utan att det bara är i mitt huvud.

Jag måste göra reality-checks med min andra hälft väldigt ofta för att veta om jag är nojjig eller om det faktiskt är som jag uppfattar det.

En erfarenhet av att något är skönt eller farligt styr också var erfarenhet av världen. För de som i högre grad upplevt världens farligheter finns det också en rimlighet att uppleva det därefter. Inte så konstigt egentligen.

Problemet är väl närmast att det är dyrt att vara rädd & när rädslan tar slut på de egna resurserna, där någonstans blir det också farligt att vara rädd & den faran är svår att släppa.
8O

Drummer skrev: Paranoia är psykotisk om man tror på föreställningen även om man är lugn. Lugnar man ner sig och förstår att Paranoian inte är så farlig så är det mer illusion! Man kan drabbas av paranoia illusioner vid depression också!

Ja, om paranoian är psykotisk när man tror på den.
Så visar ett minne av att rädslan är mer befogad för den som varit med om tex mobbing, sin logiska förklaringsgrund i att tro på det som skapar psykosen, har sin rot i det som också skett.

De som inte har mobbats har inga minnen som viktar på samma sätt i den riktningen. Och har mindre anledning att vara rädd då det inte finns några sådana minnen att hänvisa till rent historiskt. Bägge har naturligtvis rätt samtidigt, då bägge utgår från sina erfarenheter, vad annars.

Men det är som sagt dyrt att vara rädd & ytterst kan det bli väldigt farligt när tunnelsynen från rädslan skapar en tunnel i tunneln och blir fruktansvärt smal. Världen vitnar i kramp och svärtan som svartvit punkt. Därom denna mening vittna.

Jag tycker att det måste finnas instanser där folk kan bo. Uppdelat efter person, och efter personliga
preferenser. T.e.x skall man förutse vad man har kapacitet för och vilket som blir bäst. Gröt
symptomet d.v.s att en person är på helt fel plats. Polisen har en vital roll här. Men nonchalansen
lyser iaf inte med sin frånvaro.... I grund å botten är man en person det går inte att frångå.
Men denne måste ibland ha selektiv fokus.

Många av oss med paranoia är ganska intelligenta! Vi analyserar mycket och vi kan nästan ibland vara lite cyniska! Vi har ett psykologisk/socialt intellekt som många andra blir rädda för! Vi läser igenom mycket men visst ibland kan det bli för mycket paranoia och då spårar det ut kanske i onödiga konflikter eller att man förstorar situationen större än vad den egentligen är! Jag tror nivån på ångesten kan definiera paranoida illusioner!