att så fort när jag är ensam så tänker jag högt och viskar ibland så konverserar jag med mig själv, det är nåt som jag gör och vågar inte prata om det.
är det en dålig vana att göra så? elller något som kommer bli värre? någon som har något liknande?
Om man har denna sjukdom, då undrar jag om det är lättare att det uppstår missförstånd kring en som person? Mycket av tankarna vilseleder en ibland från kärnan, är det så? För min egen personliga del, så pratar jag när det "bränner" till i hjärnan för mig själv!
Så vitt jag har förstått så pratar faktiskt många med sig själva när dom är ensamma, vissa gör det även när dom är bland andra och det finns inget i det som man då skulle kunna säga var en abnormalt beteenden efter som väldigt många tänker högt.
Min pappa tex tänker högt och prata med sig själv jämt och ständigt, men han har ingen psykiskt sjukdom.
Jag pratar också med mig själv rätt mycket när jag en ensam och jag ser inte det som en del av min sjukdomsbild.
Prata på ni det är som jag förstått det rätt vanligt.
"Det är då man får de bästa svaren" brukar man ju säga. Tror inte heller att det är någon fara med att prata med sig själv högt. Alla gör det någon gång ibland. Andra oftare.
Å andra sidan, om man pratar med sig själv när man är ensam kan det vara ett tecken på att man längtar efter sällskap.
Det finns inget så befriande som att prata av sig med någon annan, tycker jag.
Ibland får jag en väldig lust att säga en mening eller så. Det är svårt att förhindra och oftast kommer det bara på. Oftast drabbar det mig periodvis och består nästan alltid av negativa tankar.
